Jag har precis varit i en lägenhetsvisning på Helmfeltzgatan. Det var Anders i duon Anders&Måns också.
Förra veckan var jag och tittade på en lägenhet i samma hus som Göran Persson bodde i tidigare. Med lagom avstånd till stans bästa restaurang Atmosfär, 3.70 i takhöjd med fantastisk stuckatur samt inbyggd espressomaskin i väggen. Men den hade för lite garderobsutrymme.
Hey, jag bor ensam i en trea med en walkin-garderob för ytterkläder, en klädkammare för klänningar och fyra andra garderober varav en avsedd för enbart Nike träningskläder.
På väg till mormor med lunch från flickorna fläderblom, body butter från body shop och laptoppen som fotoalbum.
Jag lär just nu känna en människa på nytt, på ett helt annat sätt än jag känt henne i hela mitt liv trots att hon alltid varit där. Hon har grattat på namnsdagar, vaktat så vi inte sprungit ut på gatan, lagat världens godaste sås.
Jag var så himla lycklig i morse och dikterade upp inlägg om höstljuset och funderade över kärlek. Och nu sitter jag här, skitirriterad med en varm rispåse över magen och vill att denna dag ska gå över riktigt fort. Dessutom har jag fått detta meddelande av viktklubben.se
“Det medför faror för din hälsa och du har mycket att vinna på att minska ditt midjemått. Forskning har visat att midjemåttet har betydelse för utvecklandet av fetma och dess komplikationer. En man bör ha ett midjemått under 102 cm. En kvinna bör ha ett midjemått under 88 cm.”
Någon tyckte att jag skulle skriva mer om copy och reklam.
Men.
I natt drömde jag att en av mina favorita svenska reklambyråer gick i konkurs. Åkestam och Holst. Jag var helt knäckt och anordnade en minnestund där mina arbetskollegor satt med sänkta huvuden och drack pistagegröna drinkar, som tydligen var byråns färg, för att hylla ett stort hål i branschen. När jag gick in på byråns webbplats möttes jag av en RIP-sida med guldkorn. Annonser, stora idéer och reklamfilmer. Jag tryckte på play och grät en skvätt över mitt tangentbord.
Jag har sett kvällens två stora akter flera gånger tidigare och då är jag ändå inte någon konsertslav. Men de här är värda att se flera gånger. Jag tror till och med att de är värda trängseln vid Stortorget. Om Svenska akademien fyller torget ikväll blir jag som en mäkta stolt mamma eftersom jag sett deras första framträdanden under högstadietiden. Simon och Martin var nerklottrade och inringade i min skolkatalog. Det var alla killar med långt hår.
När man skaffar djur får man vara beredd på fler saker än att ge friskt vatten varje dag, eller tidiga morgnar med bajspåse i hand.
Beslut.
Det gäller att vara beredd på att fatta dem. Ibland med några minuters betänketid. För det du kanske inte tänker på när du ser en valp med stora runda ögon är att du är den som kan komma att bestämma om hon får leva eller inte.
Förut älskade jag studentfester. Att åka från ställe till ställe och äta smörgåstårtor garnerade med laxsnurror. Sen kom de italienska bufféerna och allt flippade ut. Jag blev äldre och bekantskapskretsen sinade på gymnasielever.
Så nu älskar jag bröllop.
Framför allt påkostade, traditionsenliga och gärna där de som gifter sig har många vänner och bakgrund som akademiker starkt engagerade i föreningar. Då vet man att de kan sin sak. De vet hur tal ska hållas, hur man överraskar, hur man gör en fest annorlunda utan att trampa på viktiga regler. De hittar på så mycket att ens egen kreativitet drunknar i filmvisningar, telegram från omöjliga personer som landshövdingar och kryptiska tal från gamla hemliga herrföreningar. Och det gjorde jag i helgen. Med ett gäng festfixare från Luleå som sett varje fest som en möjlighet att skapa historia. Bihanget var nöjt.
Det här med att banta. Hur går det till egentligen. Jag förstår inte.
Man går in på Ica och nej men titta!
De har godis!
Idag igen!
Är inte det fantastiskt.
Jag hatar alla som säger “nej jag äter inte potatis”. Vadå j-a-g ä-t-e-r i-n-t-e p-o-t-a-t-i-s. Potatis som är en jäkla rotfrukt kokat i vatten. Inte en chipspåse fylld av fetter och E-saker som jag äter varje vecka, inte en hel påse med lösgodis som jag nyss tryckt i mig men… potatis. Hur skulle det på något sätt kunna var dåligt för din kropp. Jag blir helt vansinnig av att sitta bredvid en sån perfekt människa och äta.
Nu läggs han in. Med bruten has och trasig led. Ortopeden säger steloperera eller Amputera. Han kommer aldrig mer få tillbaka sin rörlighet, det han använt för att klättra i mina kläder, hoppa upp på min rygg, klättrat i träd, balanserat på dörrar.
Han sover nu i min hand och ska bo på sjukhus under veckan. Jag har nyligen betalat av det sista på mitt lån för den förra olyckan med min andra katt. Det var ett lån till självrisken som bara den hamnade på 15 000. Men att låta sin ögonsten somna in när han snart kommer trampa på min mage igen skulle aldrig vara ett alternativ. Det kan inga pengar i världen ge mig. Och om man en gång skaffat sig ett djur får man aldrig tänka på annat än dess bästa.
Igår fick jag höra att man är så mycket mer person när man blir äldre. Så jag är mer nu än då jag var 20. Ja förmodligen är det just så. Att varje sorg färgar en. Varje glädje. Varje motiv som ögat landar på ger ett avtryck. Och någonstans fylls ens inre med erfarenheter som lyser genom ögonen och landar som en självsäkerhet i rösten. Men fortfarande sårbar som ett barn.
Stackars dessa tuffa män som alltid kommer vara losers. Stackars dessa män som inte förstått att inte är de enda i hela universum utan att de faktiskt konkurrerar med alla andra män. De underbara män som kommer sopa mattan medan de andra dumt står där och stirrar och undrar. Var tog alla fantastiska tjejer vägen. Jo psst. De bästa kommer aldrig finnas kvar för idioter i längden. Det är helt omöjligt.
Vi låg på golvet och så kysstes vi .
Sen började jag gråta.
Jag åkte hem, hem till honom och fortsatte att gråta. Visste att det var kört och att allt var förstört men jag var tvungen att berätta. Timmar av ångest. Han kom in genom lägenheten och jag berättade. För min pojkvän. Stängde dörren, gick därifrån mot bussen. Tittade ner i marken och knöt ihop tröjaramen med mina knytna nävar och gned bort det blöta varma från kinden.
Då kom han springande långt bort på gatan mot mig. Skrek.
Jag tänkte låta min midsommaresumé ha vinklingen om storstads (nåja) människan som inte tål frisk luft och av ren trötthet missar midsommarkvällens sju under kudden, snapsar och sex i gräset som verkar höra till. Vi satt ett gäng vid midnatt och såg på varandra med glansig blick. Jordgubbarna bubblade i magen och det var knappt så kaffe kunde få oss att fortsätta prata.
Jag äckligt avundsjuk på alla som är på Sónar. Att jag ska till Barca om någon månad hjälper inte ett dugg just nu. Jag vill inte läsa om det, inte se några bilder om det och inte förstå att flera vänner och stött-på-ute-folk är där och dansar precis i skrivande stund.
Jag vet inte om han tog det hårt att jag kallade honom Bitch och inget mer när han berättade. Men fick sedan förklara att bitch är ett väldigt kärleksfullt uttryck. Kanske det mest kärleksfulla som finns.
Det var inte alls meningen. Att samansättningen av alla egna, självständiga, vackra individer med egna namn skulle vara tillsammans. Med varandra. Det var när jag tog ett steg bak och tittade på klungan som ska fira midsommar ihop som jag insåg…
Oj. Parfest.
Oj. Vuxen.
Oj. Men kul.
Förresten blev jag idag presenterad som “Simons gamla flickvän”. Det var längesedan och jag har alltid hatat att var någons och inte mig själv och ensam jag - även tillsammans med någon. Men så var det inte då och den jag mötte på en tågstationen idag var från då. Så det var bara att bita ihop.
Var vi än gick var det Simons Karin. Men det är klart. Ibland var det också Karins Simon. Men väldigt sällan utan den andra. Det var på tiden jag kunde alla Tupacs texter. Och min pojkvän hade t-shirt ner till knäna.
Jag förvånas ofta när någon kan bli lyrisk över en text.
Över min text.
En kund kan sitta och säga “det här är så bra”.
Och så har jag liksom bara skrivit.
Med en penna.
Precis som alla andra kan.
Eller kanske det är just så.
Att alla andra inte kan.
Även om de lärde sig att aldrig aldrig stavas med två l redan i grundskolan.
Idag känner jag mig så kass.
Som att hela världen är bättre än jag.
Vad är mitt skit jämfört med ditt.
Inget.
Och otränad är jag också.
Jag kanske ska öppna upp några gamla peppingmail bara för att komma ihåg att jag är rätt ok.
Det var inte alls meningen. Att samansättningen av alla egna, självständiga, vackra individer med egna namn skulle vara tillsammans. Med varandra. Det var när jag tog ett steg bak och tittade på klungan som ska fira midsommar ihop som jag insåg…
