Jag var ju så laddad i lördags. Joggade i parken. Köpte en brudklänning på tjugo jävla minuter för det var typ sista chansen för “septemberbrudarna” (HATAR den ofrånkomliga bröllopshysterin som man dras in i även fast man inte alls vill. Det är vidrigt.) och sen soligt häng på Gustav med fina vänner och man kände yes! man är i en storstad: flash mob och gatureklam och en stor demonstration för OS med färgglatt uppklädda kineser, allt på samma torg i samma stad.

Sen bubbel till Strul följt av lätt huttrande middag på Debasers uteservering. (Snälla, fixa fram fler värmelampor. Räknade ut att det var 5-6 bord som får direktriktad värme medan resten blir utan. Filtar räcker inte långt när vårdag blir natt.) Strax före kl 22 när inträdet skulle börja gälla strömmade halva Malmös klubb- och mingelpublik in och det kändes lite som sommar med uteserveringen, hallonmojitosen och alla färgglada strumpbyxor.

Och sen, runt halv två, orkade jag inte mer. Jag kände mig trött. Det har nog aldrig hänt förr. Andrew var säkert grym resten av natten men jag valde en skumraket på Donau istället. Jag, som alltid har gått hem sist!

Jag väljer att inte djupanalysera detta. Jag väljer att tro att det ICKE har något att göra med ålder eller andra demografiska fakta. Äh, jag kommer igen. Jag behöver nog bara min partymusa som just nu reser jorden runt. Tills dess får jag väl surfa in på bröllopstorget eller gå och dränka mig i vigvatten.

För er som stannade hela kvällen: Ni kanske känner igen er på Max Adolfssons bilder.

Bilden till höger är tagen av Lars Brundin.