Jag är fortfarande förbannad över att busschauffören snäste åt mig i morse när han inte kunde växla min hundralapp. Servicenivån i den här staden är för jävla sorglig. Antingen blir man niad i ett välment men felriktat försök till artighet eller så beter sig folk inte som folk. Busschaufförer, taxiditon och snabbköpskassörskor är mina värsta. Jag är snäll. Kan inte folk vara snälla tillbaka då? Det är deras jobb. Jag har själv slavat i ett Konsum i fyra år så jag vet hur man gör: Man blir inte bitter.

Därför vill man bara kasta sig om halsen kring folk som kan konsten. Som Rodde på Volym. Killen gör fan allt med ett leende. Var där i fredags och blir fortfarande genuint glad när jag tänker på bemötandet. Och kalventrecoten. Ett sånt kött. Gå dit och ät.

Resten av helgens insikter:
1. Foträta skor är mitt öde.
2. Undervisa aldrig 30-nånting-kvinnor från Malmö i feminism om de inte ber snällt om det.
3. Jag saknar Allsvenskan. Inte surgubben på vår rad och inte runka-sången, men allt det där andra.
4. Beställ inga drinkar med Southern Comfort i.
5. Jag älskar Joyce Carol Oates.

Och sen det gamla vanliga: Empireklänningarnas förrädiska idyll, jag är för gammal för “det här”, när ska jag hinna bli nördig på nåt?, jag behöver nog en festival eller två, nån som vill ha rabarberpaj?

Det borde kunna få vara lite roligare än så, jag vet.