Jag fick bära på lite skam i fredags. Ni vet, sådär som det känns när man har övertygat sina vänner om att de måste måste måste gå på just den här spelningen, den kanske kan förändra deras liv eller i alla fall helgen – och sen spricker bubblan.

Nordpolen var en bubbla som sprack där framme vid scenkanten. De direkta texterna, som på skiva fångar mig och etsar sig fast, drunknade i blip-musiken live. Falsksången och de flackande blickarna charmade mig inte. Inte heller armen i luften, den restes för vekt. Jag önskar att Pelle H hade burit fram sin sång från scenen med lite mer hjärta.

Jag brukar annars tycka att all musik blir bättre av att höras live. Jag har en vän (han lyssnar enbart på gubbrock och vill bli en svensk Hemingway) som hatar att gå på spelningar. Han tycker att all musik (d v s gubbrock) låter bäst i hans nedsnuttna skinnfåtölj med en virre i handen (ja, min vän är något av en klyscha, men en fin sådan).

Men att vara ett popgeni är ju i grunden inte samma sak som att vara en estradör. Ofta sammanfaller det, men inte alltid. Och nu när alla artister tvingas ut på vägarna för att få lite cash är det fan inte så mycket att be för. Upp och stå bara, sjung ut i en halvpackad konsertlokal. Inte lätt för någon som är lite obekväm med att möta nytt folk. Eller någon som inte själv ser sig som en idol än. Nordpolen själv sa i min kollega Karins intervju att han upplever konserterna som “obehagliga”.

Jag tänker lite på Annika Norlin. I “Hype” härom veckan sa hon att det hänger på hennes dagsform, hon tycker att hälften av hennes spelningar blir rätt dåliga och det gör henne stressad. I och för sig har jag sett två Säkert!-konserter och båda var helt övermagiska.

Förresten: Hello Saferide kommer ju till KB den 8 november.
Jag tycker att Annika N är så mycket bättre på svenska än på en inte helt klockren engelska. Men det blir nog fint ändå. Och jag älskar hennes envishet att inte bara göra det självklara.

Mer:
>> Sara Berg hade en helt annan Nordpolen-upplevelse.