The Creeps back in the days. Foto: Ola Nilsson

Börjar sjunka ner i “vi-som-minns-vårt-nittital-geggan nu. Jag ber om ursäkt för det.

Nostalgi. Läs Mattias intervju med Problem.  I o f s före min tid. Så nä jag kommer inte att bege mig till KB imorgon, trots min gamla fäbläss för svenskspråkig punk. Det kommer nog kännas FÖR malmöitgubbigt. Men jag älskar konceptet. Nostalgispelningar, hej, bra grej.

Blir sjukt trött på folk som ska ironisera över nostalgin som en anledning till att gå på konsert. Eller ironisera över nostalgi ö h t. Nostalgi är något av det finaste som finns. Ja, ett tecken på att tiden hinner ikapp och förbi, ett patetiskt sätt att hålla sig kvar i en era som man gärna återupplever i fantasin. Som en chef (40-ish) på tidningen sa igår: “Man klär sig i samma klädstil som man hade när man låg på topp. Det är därför jag går runt i nittitalet och mina föräldrar ser ut som hämtade från Helgonet när de går på fest.” Well, det ligger kanske något i det för somliga men själv verkar jag välja kostym efter mina ångestperioder. Har just köpt ett par skor som får mig att känna mig som en clown (jag är ju en 41-a.) Det gjorde jag i åttan också, på Shock i Gbg. Första dan kom en häftig kille i 8F fram till mig på busshållsplatsen. Han hade då stått och betraktat mina fötter på avstånd. “Vad är det där för fula clownskor?”, frågade han mig. Jag minns inte vad jag svarade. Minns bara att de kostade 800 kr. Ohyggligt mycket pengar back in 92.

MER NOSTALGI: Jag tänker toknostalgikicka på KB den 3 nov. Det blir svängigt det. Med Robert - asså den rösten och den smittande svansföringen (den beror bestämt på ett visst beroende av flamenco).