Kazoom är död. Med sorg betraktade jag den urblåsta lokalen igår. Kazoom var Friisgatans avant garde. När Dana flyttade in med allt sitt vackra för exakt fem år sedan, gjorde hon mitt kvarter levande. Mycket mer än vad Nina P och Ola S någonsin lyckades med med sin passiva närvaro i någon tornlägenhet. Kazoom fanns på gatan.

Kazoom var en butik men mest av allt en känsla. Konst och mode och design när det går långt bortom Svenskt tenn eller för den delen Myrorna - och skapar en helt egen värld. Jag glömmer aldrig den levande picknicken där i fönstret - eller konserten som fick söndagsbakrusiga att skratta sig bort. På en lapp i fönstret sitter känslosamt nedplitade ord från Dana själv. Om alla skulle ha gett henne en femma för varje komplimang kanske butiken ännu hade levt. Jag ringde upp henne för att beklaga sorgen:

– Tack. Jag har precis flyttat ut och lämnat nycklarna. Jag har dekonstruerat affären till små atomer. Helt slut är jag.

Var det ekonomin som gjorde att du fick stänga?

– Det har aldrig varit en kommersiell affär. Mest handlar det om tid. Jag kan inte driva affär och samtidigt jobba med min design. Men visst, det finns en gräns för det ekonomiska också.

Vad händer med allt det fina från affären?

– Det finns på ett lager. Jag kommer antagligen – när jag har vilat upp mig och strukturerat om allt – driva det vidare på nätet.

Du måste ha fått hur mycket positiv feedback som helst. Men folk har inte handlat?

– Ja. Jag har verkligen hört enormt mycket positivt från folk. Komplimangerna har haglat: “Det är så vackert, det är så fint “. Men det har känts som att folk inte handlar i Malmö. Jag var på en vintagemässa i Stockholm precis och där var det helt annorlunda. I Malmö är kundkretsen väldigt liten. Sedan är Malmö en second-hand-tät stad, mentaliteten är att det ska vara Myrorna och UFF. Jag kan också tänka mig att det är svårt att ta till sig . Många kunder kan tycka att något är vackert men steget till att köpa och bära det själv är lång. Man håller sig till det trygga.

Du har varit före din tid?
– Definitivt. Man har ju fått en del onda ögon på sig, att man ska inte inbilla sig att man är något.

Hur känner du nu?

– Jag känner bara glädje. Jag är klar och lycklig över vad jag har gjort. Det var rätt tidpunkt för mig själv att lägga ner.

Vad har varit jobbigast?

– Kunder, vet du. Man blir ofrivilligt offentlig. Och så kommer alla in och berättar vad de själva har hemma som kostade femtio spänn.

Går du in i en kokong nu?

– Absolut. Jag ska krypa in i mitt hål nu.

Och skapa dina extravaganta kläder?

– Ja, precis. Jag ska precis avsluta en brådskande leverans till Branten i stockholm. En affär som förestås av bl a Titiyo. Marit Bergman är också lite inblandad.

Kanske din framtida nisch, att skapa plagg till stjärnor? Hur skulle du själv beskriva din design?

– Det är guldkant, det är något extra, något som man inte bär varje dag men känner sig väldigt fin. Jag är inte intresserad av att massproducera plagg.

Som den här skatan [den är stulen men det är en annan sorglig historia]:

Är du bitter på Malmö?
– Nä jag tycker lite synd om Malmö. Det behövs ställen som Kazoom. Inifrån såg jag inte alltid själv vad jag gjorde. Men ibland cyklade jag förbi på kvällarna för att se det utifrån. Jag tänkte att det här är ju faktiskt, det här behövs. Bara titta på gågatan, hela det kommersiella köret. Jag känner ingen bitterhet, däremot är det synd att det inte funkar. Att man inte kan ta till sig det där. Jag har gjort vad jag har kunnat. Man kan inte förändra världen om världen inte vill förändras.

Kanske i framtiden, att Dana öppnar en syateljé som vi kan gå förbi och beundra. Men om det vet vi inget.