Okkervil River på Mejeriet igår. Mina å- och insikter efter kvällen:

1. Jag har börjat köpa band-t-shirtar igen. Är det för att jag är gammal och greppar efter tillhörighetens halmstrån? Att jag vill vara ett fan för att man mår bra av att idolisera? Kan va. Mest är det för att de är snyggare, roligare och ofta av bättre tygkvalitet än förr. Idag bär jag en beige Okkervil-tröja med ett träd på.

2. Så gött det är att gå på en spelning med ett band en bit ifrån mittfåran när det är trängsel framför scen. Alla spelningar blir bättre av det. Det var kul att behöva köa och sedan se bandbokaren Jakob le lyckligt i kassan. Han nickade när jag frågade om han var nöjd med sin bokning (ledande fråga). Han ska såklart vara jättenöjd. Så vältajmat. När vi hyllar 90-tals-Mejeriet för deras (Pange Öbergs) fingertoppskänsla så snackar vi om en annan tid. Att ha rätt tajming i Malmö/Lund 2008 är kanske inte att boka ett band före utan snarare efter det större genombrottet. Eller så här: Det krävs en rätt stor hajp och uppskrivning i Sverige för att fler än 70 pers ska dyka upp. Konserterna är fler och som besökare väljer du dina säkra kort. Folk som hängde på legendariska Rydes tillhörde ett socialt sammanhang, musikfolket. De valde inte alltid aktivt att gå på en konsert, det liksom bara hände när de gick till vanliga haket. Många gånger var det nog först efteråt som de fattade vad de hade sett. Okkervil River-tajmingen är förmodligen så rätt just nu för att de spelade på Way out west i somras. Det gör att folk som inte fördriver dagarna med Pitchfork eller andra nischmusikmedier ändå har upptäckt dem.

3. Älskar att vara ett helt gäng på konsert. Hatar att gå på bio ensam, hatar att stå i ett hörn på konsert ensam. Är lite gammaldags där, behöver ett litet crew för att leva ut helt och fullt.

4. Okkervil River är bäst på det ösiga. Will Sheff ensam med gitarr blev helt enkelt lite för lamt. Dessutom var spelningen trögstartad. Första fem-sex låtarna var jag mer fokuserad på ynglingarna längst fram vid scenkanten, de var runt 16-17 och sjöng varje textrad som att det var på liv och död. Det var en fin föreställning det med. Och en timme senare var jag nästan en av dem. Bästa låten enligt mig: Our Life is Not a Movie or Maybe.

5. Otippat: Extranumren, Will Sheff säger: “Detta är inte ironi. Den här låten spelar vi bara i Sverige”. Och så rev han och de andra av “Does your mother know” med ABBA. Det lät inte bra, men tanken var fin.

6. Det (europeiska?) sättet att ta sig an ett amerikanskt band: Publiken ska skandera något om presidenten och bandet ska svara. Igår inleddes konserten med att ynglingarna skrek låttiteln “The President’s Dead” massa gånger. Will Sheffs svar: “I hope so”. Mejeriet woo-hurrade till svar. Förutsägbart men gemenskapshöjande.