3 november, 2008Stöd Island
eller nåt.
Jag har längtat tillbaka till ön ända sedan jag var där 2004. Och nu gör den tunga pengakrisen att min förkärlek för landskapsdramaturgi blossar upp. Klyschan i att gå på Kaffebarinn. En flämtande kall andedräkt, svaveldoftande putter från marken. En “stad” som bebos av fyra fiskare men fisken är rutten. En isländsk sagoflicka med röda lockar, förförisk samtidigt undflyende. Glaciären som smälter. Lavafält. En strand med fartygsskrot.
Ångest i sin renhet. Det är vackert, jag längtar dit.
Det här gör att jag längtar ännu mer. Killen har en slogan på myspace också, jag gillar den:
“Breaking classical music out of the tweed jacket and loafers and putting it into a t-shirt and trainers”
Och så har vi vår Malmöedda. Vad ska vi säga, särpräglad funkar tycker jag. På piano. Regina Spector-referensen är hon nog trött på, hittar inget bättre just nu.
Och då tänker ni vad blir det här då? Jo det är Pastell, på Babel på onsdag! En Islands-treat!
