Skit också. M.A. Numminen är inställt på grund av “bristande biljettförsäljning”. Det gör mig ledsen. Men vad trodde KB? “Han finnen kommer att sälja som smör. Buskistango på finlandssvenska, det är vad Babel-besökaren i gemen går i gång på”. Det är trist för det är grejer som M.A. som gör att musik- och kulturlivet känns extra levande och tillåtande. Inte bara ängsligt beroende av hajparna.
Tidigare:
>> ” Vilken jävla kulturgärning, Babel!”
Skriver om kaffe och han Jesus. Och måste dessutom ångestkrampa fram en krönika här och nu. Fast jag känner att jag inte har något att säga ö h t. Inga anekdoter, inga åsikter, inga dråpliga upplevelser. Jag kan referera en massa bra filmer jag har sett på sistone. The Visitor, 4 månader…, La Zona, och den med polisorkestern som åkte till Israel. Det är inte krönikestoff. Det är namedropping.
En skrivares mardröm, det är när orden tar slut. Nu låter jag oironisk och överdrivet känslosam. Som Marcus Birro. Gillar’n. I längden måste de goda vinna och de elaka besegras, som jag ungefär skrev i en text om apartheid när jag var 8. Nu ska jag leta djupt i fickorna efter orden.
En grej som kan vara bra när man får skrivkramp, kan vara att byta miljö. Det sägs i a f så. Lundavägen i motvind, det är nog en jävla fin inspirationskälla. Sen blir det indiskt och blockljusvärme.
Jag är fortfarande förbannad över att busschauffören snäste åt mig i morse när han inte kunde växla min hundralapp. Servicenivån i den här staden är för jävla sorglig. Antingen blir man niad i ett välment men felriktat försök till artighet eller så beter sig folk inte som folk. Busschaufförer, taxiditon och snabbköpskassörskor är mina värsta. Jag är snäll. Kan inte folk vara snälla tillbaka då? Det är deras jobb. Jag har själv slavat i ett Konsum i fyra år så jag vet hur man gör: Man blir inte bitter.
Därför vill man bara kasta sig om halsen kring folk som kan konsten. Som Rodde på Volym. Killen gör fan allt med ett leende. Var där i fredags och blir fortfarande genuint glad när jag tänker på bemötandet. Och kalventrecoten. Ett sånt kött. Gå dit och ät.
Resten av helgens insikter:
1. Foträta skor är mitt öde.
2. Undervisa aldrig 30-nånting-kvinnor från Malmö i feminism om de inte ber snällt om det.
3. Jag saknar Allsvenskan. Inte surgubben på vår rad och inte runka-sången, men allt det där andra.
4. Beställ inga drinkar med Southern Comfort i.
5. Jag älskar Joyce Carol Oates.
Och sen det gamla vanliga: Empireklänningarnas förrädiska idyll, jag är för gammal för “det här”, när ska jag hinna bli nördig på nåt?, jag behöver nog en festival eller två, nån som vill ha rabarberpaj?
Det borde kunna få vara lite roligare än så, jag vet.
Fattar inte besattheten över McDreamy faktiskt. En välbehållen 42-åring, kanske. Men varför står det några fjortisar där på slutet av inslaget och tjuter? Någon av dem har säkert en grannpappa som är brandman eller byggnadsarbetare och minst lika hunkig. Jag tror att allt är Klicks fel.
Läs vidare »
Ibland vill man ge somliga en tvångsprenumeration på Bang (i a f gamla Bang, vem vet vad som händer med den nya). Man vill läxa upp dem. Man vill nästan riva ur deras ögon så arg blir man. Men mest av allt är det sorgligt.
På Espresso house i Malmö:
Tjej 1: “Jag vill ha en kille som ser tråkig ut. Men som tar hand om en”.
Tjej 2: “Ja precis”.
Tjej 1: “En som klappar mig och tar hand om mig, och går med mig på stan.”
Tjej 2: “Ja-a”.
Tjej 1: “Jag är svag. Jag behöver nån som tar hand om mig.”
Tjej 2: “Det behöver alla vi kvinnor. Det är såna vi är.”
Äntligen, tänkte jag. Äntligen slipper jag äta falukorvstournedos i Sydsvenskans lunchrestaurang Matrisen. Jag tänkte att nu var det slut på smaklösa kycklingrätter med gurkmeja i jasminriset och aldrig skulle jag behöva se åt en hokifilé igen.
En kontorsflytt och tio Lilla Torg-luncher senare är jag rätt bitter. Det är faktiskt helt sjukt så dålig mat som serveras i det som presenteras ungefär som Malmös hjärta. 50-100 spänn och vad får man? Överkokt fullkornspasta med majs och kyckling. Oljeindränkt lax med stekt potatis. Tråkthai och fattiga sallader. Dåliga råvaror, dålig fantasi, dåliga idéer.
Hittills har jag bara hittat ett lunchställe värt att återvända till: Greken i Saluhallen. 30 kronor för en faki med vitlök. Greken själv är för övrigt halva lunchnöjet, hur han tar sig an kunderna, hur han är barsk och mild på samma gång. Fast snart blir Saluhallen hotell och den 31 maj (tyckte jag han sa) försvinner Greken. För gott trodde han. Det är så dyrt med lokaler och ska det vara så ska det vara mitt i stan. Tråkigt.
Jag hatar dessutom att det inte finns någon salladsbar-kultur i den här stan. Är det lönsamhetsproblem eller bara lathet? Jag tror på det senare. Det verkar inte finnas någon självaktning i lunchbranschen. Bara kränga dyrt och dåligt till stressade män i kavaj eller turister med Schollskor.
Bästa salladerna finns för övrigt på Njutbar och Bakom Muggen. Kan de inte öppna några filialer?
Foto: Emma Larsson
