Skriver om kaffe och han Jesus. Och måste dessutom ångestkrampa fram en krönika här och nu. Fast jag känner att jag inte har något att säga ö h t. Inga anekdoter, inga åsikter, inga dråpliga upplevelser. Jag kan referera en massa bra filmer jag har sett på sistone. The Visitor, 4 månader…, La Zona, och den med polisorkestern som åkte till Israel. Det är inte krönikestoff. Det är namedropping.

En skrivares mardröm, det är när orden tar slut. Nu låter jag oironisk och överdrivet känslosam. Som Marcus Birro. Gillar’n. I längden måste de goda vinna och de elaka besegras, som jag ungefär skrev i en text om apartheid när jag var 8. Nu ska jag leta djupt i fickorna efter orden.

En grej som kan vara bra när man får skrivkramp, kan vara att byta miljö. Det sägs i a f så. Lundavägen i motvind, det är nog en jävla fin inspirationskälla. Sen blir det indiskt och blockljusvärme.

Känner mig inte riktigt mogen för det här stället. Eller det här. Det är för mycket rödvin och kulturkoftor. Femtioplussare som minns sina finniga anleten och revolten i att gilla typ Eldkvarn. Och så vet vi att Lars Demian kommer, i år igen. I o f s i ny kombination. Älskar Kjellis villkorslöst men det är ändå inte tillräckligt eggande. Och då fanns Alkohol med på alla mina gymnasiala blandband. (90-talet, ja.)

En sak grämer mig som fan idag trots allt. Att jag missade Nina Ramsby igår. Den här rösten är en av de bästa i Sverige, erkänn?

Jag är hopplöst fast i vanan. Men på fredag ska jag på fest på ett slott!