Det är meningen att jag ska gå hit idag. Jag är rätt målgrupp, på alla demografiska punkter, har rätt förkärlek för det underfundiga, är rätt sorts malmöbo som älskar Malmö. Men jag hatar att slita ut dem jag gillar. De ska avnjutas på slow food-vis, inte sörplas som bukfylla. Maria Larssons Eviga… blev den där extra börektuggan för mycket. Men om det finns någon därute som vill se två roliga, sorgliga och sympatiska människor på en scen nära dig så tycker jag verkligen att du ska gå dit. S&E håller på till och med lördag och det är picknick-stajl.
Det här kan bli en fin julklapp till en 60- eller 70-talist, hörrni.
Uppdatering: Fast alla andra kan också gilla det.
Läs vidare »
Det blev just offentligt. Dyngans gamla medarbetare Margret Atladottir har gått och blivit chefredaktör på Nöjesguiden. Vi slängde oss såklart på luren för att gratulera.
Hej Margret. Grattis! Hur känns det?
Läs vidare »
Ska vi lyfta hela taket? Bilden är från en spelning på Blekingska 1997. Fotokredd: Blekingska Nationen.
Bob Hund ska spela i våra städer!
Läs vidare »
Ja hur gick det till? MFF spelade som skit, inget nytt under den solen.
Läs vidare »
Det här var snyggt. Och jag tänker att vad tråkigt det blir sen, när inte en hel värld har W att häckla. Eller kanske mer fantasifull satir?
Uppdatering: Ett passande tv-program i ämnet kul med Bush visas på Kobra ikväll.
Ok så här ett framtidsscenario:
Någon kommer säkert att göra mig till en fånig bagatell. Jag är fyrtiotaggare, kanske going on fifty. Står där och vaggar fram och tillbaka. Men det är inte kört. Jag får också ha kul.
Som ikväll: “Kom igen nu alla gubbar och tanter” slog Creeps-trummisen fast någonstans mitt i det jag precis kom hem ifrån, det som var en jävla fantastisk svängkväll. Medelålder? Fyrtio-nåt. Det var vackert, kändes “skinnväst” även om de flesta väl hade t-shirt. Pruttlukt och Bruce S-armar mot taket. Känns trösterikt.
Samme trummis sa efter första låten: “Hej Malmö. Igår träffade ni Jesus, idag är Gud här”. Japp. Han heter Robert Jelinek och han sjunger som en gud, han skakar rumpa som en gud, han är inkarnationen av coolhet. Och ändå varm. (Ångande het, som jag skulle ha sagt som 40-nåt) Skjortan kröp av svett längs med hans bringa.
“Vi gör inte sånt här nu för tiden. Vi ägnar oss åt gardening och afternoon tea”, sa han. Spelningen varade i typ en timme och det var nittiotalsnostalgi men mest funkigt soulrocksväng , snyggt och skitigt på samma gång. RJ sa att han var rörd efter andra inklappningen, när låtarna hade tagit slut fast “västarna” fortsatte att skandera en gång till. Åh jag gillar det. Lite som att odla sin ålderdom. Gardening, var det ja.
Hon är född 1980 i Lund, bor nu nånstans kring Möllan och hon gör så att jag fullkomligt skrattar skiten ur mig.
Foto: Scanpix
Sara Granér är serietecknare och detta är hennes höst. Hon har en gång sagt att hon gillar David Shrigley – och jag fattar kopplingen. Det är samma brutala och drastiska humor som vi kunde se på Konsthallsutställningen med honom förra året. Lite Nina Hemmingsson över det också. Här ett Sara Granér-exempel att förtjusas över. Ännu ett.
Ta nu 150 spänn, om du inte har de pengarna försök omprioritera, och lägg på hennes bok “Det är bara lite AIDS” som kom för några veckor sedan. Den kommer att sätta färg på din november. Lovar.
Mer om Sara: Hon är med i den feministiska serieskapargruppen Dotterbolaget.
Update:
>> Sydsvenskan intervjuar Granér
