Lena Quist gör “extraordinary clothing”. Inget för dig som vill vara panelhöna och smälta in i Acnemängden. Mer punkglam åt folket! Läs vidare »

Skriver om kaffe och han Jesus. Och måste dessutom ångestkrampa fram en krönika här och nu. Fast jag känner att jag inte har något att säga ö h t. Inga anekdoter, inga åsikter, inga dråpliga upplevelser. Jag kan referera en massa bra filmer jag har sett på sistone. The Visitor, 4 månader…, La Zona, och den med polisorkestern som åkte till Israel. Det är inte krönikestoff. Det är namedropping.

En skrivares mardröm, det är när orden tar slut. Nu låter jag oironisk och överdrivet känslosam. Som Marcus Birro. Gillar’n. I längden måste de goda vinna och de elaka besegras, som jag ungefär skrev i en text om apartheid när jag var 8. Nu ska jag leta djupt i fickorna efter orden.

En grej som kan vara bra när man får skrivkramp, kan vara att byta miljö. Det sägs i a f så. Lundavägen i motvind, det är nog en jävla fin inspirationskälla. Sen blir det indiskt och blockljusvärme.

Sexualundervisning om niorna får bestämma:

En till:

Nu är jag ju inte målgruppen dårå. Men detta gjorde fan min fredag! Tv-programmet Genant som produceras av veckans älsklingar: gänget på Humfryskolan. Det handlar om sex av unga för unga. Nu ska de ut på turné för att marknadsföra programmet. 90-talister, ibland hatar jag er. Men inte idag.

The Creeps back in the days. Foto: Ola Nilsson

Börjar sjunka ner i “vi-som-minns-vårt-nittital-geggan nu. Jag ber om ursäkt för det.

Läs vidare »

Kazoom är död. Med sorg betraktade jag den urblåsta lokalen igår. Kazoom var Friisgatans avant garde. När Dana flyttade in med allt sitt vackra för exakt fem år sedan, gjorde hon mitt kvarter levande. Mycket mer än vad Nina P och Ola S någonsin lyckades med med sin passiva närvaro i någon tornlägenhet. Kazoom fanns på gatan.

Läs vidare »

Malmöbaserade fotografen Jens Nordström tar snyggaste bandbilderna (även den här ovan), men drar sig heller inte för att kampanja för banden han plåtar. Han månar om sitt artiststall, kan vi säga. Därför körde han nyligen igång FB-gruppen “If this group gets 1000 members, Pretty whores of Manhattan will change their name to Pretty Horse!” Just nu med 153 medlemmar. Vadå häst? Jag ringde nyss upp Anton Collinder, rockbandets sångare som när han inte spelar in nya låtar med bandet gör klistermärken på en fabrik:

Läs vidare »

En text från helgen som stannade kvar. För att jag var där, i Neapel, för några veckor sedan, och det kändes precis som Birro skriver, i gränderna bland vesporna och de från balkongerna hängande himmelsblå sopsäckarna som signalerade glödande supporterskap. För att staden fick mig att tänka på Buenos Aires. Det lortiga, det hetsiga, varför känns det ärligare än när allt är välpolerat och lugnt? På det B&B där vi bodde sade filmälskaren till ägare (efter att vi bytt artighetsfraser om Ekberg, Bergman och Bergman): “Hm. Sverige – det är väldigt rent där va?”. Nä, inga större sopproblem här inte.

Och så står man där ibland, framför en smutsigt kupad hand på Södra Förstadsgatan, och känner sig som ett medelklassvin, oavsett om man köper en påse kanelklipp, går förbi eller bara möter blicken och pratar lite. Jag önskar att det fanns ett liknande system som det med det uppskjutna kaffet i Neapel. Men våra fik är kanske för välpolerade.

Jag fick bära på lite skam i fredags. Ni vet, sådär som det känns när man har övertygat sina vänner om att de måste måste måste gå på just den här spelningen, den kanske kan förändra deras liv eller i alla fall helgen – och sen spricker bubblan.

Läs vidare »

Foto: Carl-Johan Söder/svt

Tänkte först att jag idag skulle bli en sån som dissar. En riktigt hater, det är ju så poppis inom åsiktsjournalistiken.

Läs vidare »

Buenos Aires.

Jag kom på det i morse vid innergårdens sopkärl: Äckellukten. Den som finns i riktigt stora städer ni vet, lorten och de lösdrivande hundarna. Stekoset från gatans fritös, det sötaktigt snuskiga. Åh vad jag saknar den lukten.

Läs vidare »