Det här kan bli en fin julklapp till en 60- eller 70-talist, hörrni.
Uppdatering: Fast alla andra kan också gilla det.

Läs vidare »

Det blev just offentligt. Dyngans gamla medarbetare Margret Atladottir har gått och blivit chefredaktör på Nöjesguiden. Vi slängde oss såklart på luren för att gratulera.

Hej Margret. Grattis! Hur känns det?
Läs vidare »

Kazoom är död. Med sorg betraktade jag den urblåsta lokalen igår. Kazoom var Friisgatans avant garde. När Dana flyttade in med allt sitt vackra för exakt fem år sedan, gjorde hon mitt kvarter levande. Mycket mer än vad Nina P och Ola S någonsin lyckades med med sin passiva närvaro i någon tornlägenhet. Kazoom fanns på gatan.

Läs vidare »

Känner mig inte riktigt mogen för det här stället. Eller det här. Det är för mycket rödvin och kulturkoftor. Femtioplussare som minns sina finniga anleten och revolten i att gilla typ Eldkvarn. Och så vet vi att Lars Demian kommer, i år igen. I o f s i ny kombination. Älskar Kjellis villkorslöst men det är ändå inte tillräckligt eggande. Och då fanns Alkohol med på alla mina gymnasiala blandband. (90-talet, ja.)

En sak grämer mig som fan idag trots allt. Att jag missade Nina Ramsby igår. Den här rösten är en av de bästa i Sverige, erkänn?

Jag är hopplöst fast i vanan. Men på fredag ska jag på fest på ett slott!

Gotta love them.

Läs vidare »

Foto: Kristian Pohl.

Finns såklart på bloggarna. Kullenbergskan borde skriva mycket oftare. Läs det här till exempel. Älskar hur hon använder populärkulturella referenser utan att det blir styltigt eller sökt. She knows her shit, om man så säger.

Sen har vi Shampoo-duon: Annina och Anna. Jag sällar mig till hyllningsskaran, detta kan vara bästa kulturishbloggen i landet: Läs Annas inlägg om att bli förälder eller vad som helst som Annina har skrivit på sistone så förstår ni.

Det är svårt att blogga. Att hitta tonen, känslan, språket. Det roliga bloggandet, finns det? Hjälp mig med tips där tack. Annars är det framförallt det angelägna bloggandet jag går igång på mest. När det blir en form av bikt, när orden väller fram och det inte finns så många spärrar till det privata:

Som Therese fantastiskt berörande familjehemlighetstext. Eller Anjas modiga berättande om överfallet.Då är bloggandet som allra allra bäst.

Foto: Johan Bergmark.

Jag är så enkel, jag vet. Men ta en fulsnygg indiekille som poserar med fejkblodig t-shirt och självironiskt vränger ut och in på sitt 29-åriga hjärta, och jag är fast.

“Ibland gör man rätt ibland gör man fel – lev med det”. Mitt mantra just nu, det gör det lite lättare att finnas till med det citatet i handväskan.

Precis som jag förra året vid samma tid, när jag cyklade i syrénluft, drog i mig begreppet “Det kommer bara leda till nåt ont” som det visaste någon människa någonsin har kommit på.

Läs vidare »

Missa nu för guds skull inte Pacific! på KB nångång efter 22. Kommer att bli gött, somrigt och surfigt. Vad mer kan du begära av en fredagskväll?

Åh, Sébastien, stönar vi idag på redaktionen. Jag kan inte komma på när jag senast hade så roligt under en spelning. När jag skrattade så mycket och samtidigt njöt av känslan i musiken. Är det det att allt jämt ska vara så kreddallvarligt, “vi gör vår grej och det är en väldigt viktig grej och lyssna noga hörrni?” Så när en smått bedagad fransos sveper en vinare på ungefär en kvart, sluddrar fantastiskt roligt mellansnack på dålig fransk-engelska, stönar fram sina sextexter, vickar på sina höfter och samtidigt klarar av att få det musikaliska att låta ljuvligt, gött och häftigt, då blir det något alldeles magiskt bra? Så måste det vara.

Det bästa som finns är ju entertainers. Kanske därför jag kan gå loss på det mesta, jag skulle till och med kunna dansa på en Finlandsfärja om rätt person greppar micken. Sébastien Tellier är en sann entertainer. Han lyckas balansera på den tunna linjen mellan att vara en franskt krejsy uttänkt pose och en patetisk 34-åring som säkert skulle behöva göra ett par rehab-vändor (och en comb over för att få lov att tillhöra klubbmusikeliten).

Hela klubben låg i någon form av fransk dekadent syntpop-sexdimma, det var som om vi befann oss på en backanal och Bacchus själv ledde oss rätt in i fördärvet. Han sjöng, han stönade och spelade, ömsom gitarr och piano och fick hjälp av sitt synkade tremannaband. Allra bäst var undersköna “La Ritournelle” – för visst var det den, ni som var där? – när han avbröt sig innan första versens början för att hinna röka upp sin cigg.

Och så snackade han. Han berättade om sin väldigt ygly fat but väldigt bjytifyl mamma. Han påstod att det var vatten i vinaren, men sedan förkunnade han glatt att han var “a verry drunkED, verry relaxED guy”. Han flamsade. Han slickade på micken. Han sa: “I löve ham. I löve egg. I löve chicken. But I don’t löve my guitar. But that is my job”. Han drog ett märkligt skämt om latinamerikanska indianer.

Och vi lapade i oss allt och älskade det. Det var en fantastisk kväll. Nu hoppas vi bara att Tellier vinner ESC också.

Kolla in Jesper Bergs snygga bilder på Rockfoto.
Och här hittar ni klipp från kvällen, tack “Furfangos”!:

Joel Alme på PSL.

Eller han kanske är ett svin, vad vet jag. Förrädiska hundögon ni vet. Nu är han i alla fall släppt på grönbete i Mediasverige, Göteborgs senaste pophajp. Här prat på samma kanal.

Det engelska uttalet har mer att önska. Men annars håller jag med i mycket som CRB säger. Faktiskt. Han kan handskas med melodier den där Joel. Det är för övrigt mycket härligt att han ska ha releasefest på Palace. Det stället kanske har ändrat sig sedan jag bodde i trakten men då var det ett sådant ställe som man fnös åt om man inte var 43 och desperat.

Tillägg. Det här, sagt apropå gbg-indie till Okej, gör honom än mer charmant:
“Jag vill till och med bli tjockare för att jag ska få mindre indiepopkänsla, jag ska käka massor av bearnaisesås”.

Joel Alme spelar förresten på Debaser 6 juni.

Uppdatering: Intervju om bland annat Gbg-romantiken.

Uppdatering II: Så här tycker Sara Berg om skivan.