Det här kan bli en fin julklapp till en 60- eller 70-talist, hörrni.
Uppdatering: Fast alla andra kan också gilla det.

Läs vidare »

Hon är född 1980 i Lund, bor nu nånstans kring Möllan och hon gör så att jag fullkomligt skrattar skiten ur mig.

Foto: Scanpix

Sara Granér är serietecknare och detta är hennes höst. Hon har en gång sagt att hon gillar David Shrigley – och jag fattar kopplingen. Det är samma brutala och drastiska humor som vi kunde se på Konsthallsutställningen med honom förra året. Lite Nina Hemmingsson över det också. Här ett Sara Granér-exempel att förtjusas över. Ännu ett.

Ta nu 150 spänn, om du inte har de pengarna försök omprioritera, och lägg på hennes bok “Det är bara lite AIDS” som kom för några veckor sedan. Den kommer att sätta färg på din november. Lovar.

Mer om Sara: Hon är med i den feministiska serieskapargruppen Dotterbolaget.

Update:
>> Sydsvenskan intervjuar Granér

När det begav sig för S, C och M.

Det är inte så 2008 att dissa Ebba. Så det gör vi inte.

Läs vidare »

Foto: Kristian Pohl.

Finns såklart på bloggarna. Kullenbergskan borde skriva mycket oftare. Läs det här till exempel. Älskar hur hon använder populärkulturella referenser utan att det blir styltigt eller sökt. She knows her shit, om man så säger.

Sen har vi Shampoo-duon: Annina och Anna. Jag sällar mig till hyllningsskaran, detta kan vara bästa kulturishbloggen i landet: Läs Annas inlägg om att bli förälder eller vad som helst som Annina har skrivit på sistone så förstår ni.

Det är svårt att blogga. Att hitta tonen, känslan, språket. Det roliga bloggandet, finns det? Hjälp mig med tips där tack. Annars är det framförallt det angelägna bloggandet jag går igång på mest. När det blir en form av bikt, när orden väller fram och det inte finns så många spärrar till det privata:

Som Therese fantastiskt berörande familjehemlighetstext. Eller Anjas modiga berättande om överfallet.Då är bloggandet som allra allra bäst.

Foto: Johan Bergmark.

Jag är så enkel, jag vet. Men ta en fulsnygg indiekille som poserar med fejkblodig t-shirt och självironiskt vränger ut och in på sitt 29-åriga hjärta, och jag är fast.

“Ibland gör man rätt ibland gör man fel – lev med det”. Mitt mantra just nu, det gör det lite lättare att finnas till med det citatet i handväskan.

Precis som jag förra året vid samma tid, när jag cyklade i syrénluft, drog i mig begreppet “Det kommer bara leda till nåt ont” som det visaste någon människa någonsin har kommit på.

Läs vidare »

Vad fint skrivet av CRFN om varför du aldrig bör skaffa en kille som sjunger.

Det är det jag alltid har sagt, man ska gilla dem på håll.

Det här med världsbokdagen förpliktigar ju för en gammal litt.vetare. Ok – Dyngan goes Sydsvenskan Kultur.

Fyra slukvänliga böcker för kvällen (om du nu nödvändigtvis måste stanna hemma när det finns två finfina konsertmöjligheter i Klubb Nebraska och Möllan Hills):

“Mig äger ingen”, Åsa Linderborg. Precis så fantastisk, sorgsen och viktig som alla säger.

“Play It As It Lays”, Joan Didion. Skriven 1970 men det känns som nu på många sätt.

Våld”, Joyce Carol Oates. Hon är bäst när hon skriver koncentrerat om människans vidrigheter.

“Slagthus 5″, Kurt Vonnegut. Brutalt rolig.

Själv har jag fått tipset att jag borde läsa Bitterfittan, nu när jag ska gifta mig. Det är så härligt med folk som inte försitter en chans att poängtera att man är på väg in i småborgerligheten.