Apropå Karins reportage om vuxna män som leker bort sina liv på film:

Den här Billy Mitchell-snubben är väldigt underhållande. “That’s Mr Pac Man to you”. Stor komik. Ikväll kan du se mer av den här underbart allvarlige fjanten på Doc Lounge. Han är ju även en hejare på Donkey Kong.

Jo men de är så här bra. Och de kommer till Vega, ni har inte missat det va? 17 november, 200 danska. Idag släpptes biljetterna. Köpte just loss ett par, det gör måndagen lättare. Och vet ni? Än är det inte slutsålt.

Jag är gift. Det är höst. I Sydsvenskans kulturtoalettspegel var det enda jag kunde se mina grå hårstrån. Dessa samlade fakta gör mig lite rädd.

Läs vidare »

Foto: Carl-Johan Söder/svt

Tänkte först att jag idag skulle bli en sån som dissar. En riktigt hater, det är ju så poppis inom åsiktsjournalistiken.

Läs vidare »

När det begav sig för S, C och M.

Det är inte så 2008 att dissa Ebba. Så det gör vi inte.

Läs vidare »

Såg KISS-dokumentären på svt igår. Lika tragisk som kul. När vuxna män går upp så mycket i sina idoler att de prackar på sina stackars barn denna dyrkan blir det lite jobbigt. Som scenen när “Kiss Family” visade upp sina nygjorda dräkter, och när sen mamman försökte få sonen att göra Paul Stanley-poser.

Filip och Fredrik-tragik men mer på riktigt liksom. “Han kan allt utantill, vi måste bara få honom att göra det”. Och inte fan var det sonen som blev ledsen när Paul Stanley inte brydde sig ett skvatt om den graverade plakett som pappan hade lagt cirka hundra dollar på att tillverka.

Skogstokiga fans och giriga artister är roliga (42 sidor merch!), på behörigt avstånd. Undrar hur många som dyker upp på Forum i KPH om en vecka? Jorå, då står Kiss där på scen. Åtminstone två av originalmedlemmarna: Paul Stanley och Gene Simmons.

Jag är fortfarande förbannad över att busschauffören snäste åt mig i morse när han inte kunde växla min hundralapp. Servicenivån i den här staden är för jävla sorglig. Antingen blir man niad i ett välment men felriktat försök till artighet eller så beter sig folk inte som folk. Busschaufförer, taxiditon och snabbköpskassörskor är mina värsta. Jag är snäll. Kan inte folk vara snälla tillbaka då? Det är deras jobb. Jag har själv slavat i ett Konsum i fyra år så jag vet hur man gör: Man blir inte bitter.

Därför vill man bara kasta sig om halsen kring folk som kan konsten. Som Rodde på Volym. Killen gör fan allt med ett leende. Var där i fredags och blir fortfarande genuint glad när jag tänker på bemötandet. Och kalventrecoten. Ett sånt kött. Gå dit och ät.

Resten av helgens insikter:
1. Foträta skor är mitt öde.
2. Undervisa aldrig 30-nånting-kvinnor från Malmö i feminism om de inte ber snällt om det.
3. Jag saknar Allsvenskan. Inte surgubben på vår rad och inte runka-sången, men allt det där andra.
4. Beställ inga drinkar med Southern Comfort i.
5. Jag älskar Joyce Carol Oates.

Och sen det gamla vanliga: Empireklänningarnas förrädiska idyll, jag är för gammal för “det här”, när ska jag hinna bli nördig på nåt?, jag behöver nog en festival eller två, nån som vill ha rabarberpaj?

Det borde kunna få vara lite roligare än så, jag vet.

Gotta love them.

Läs vidare »

Foto: Kristian Pohl.

Finns såklart på bloggarna. Kullenbergskan borde skriva mycket oftare. Läs det här till exempel. Älskar hur hon använder populärkulturella referenser utan att det blir styltigt eller sökt. She knows her shit, om man så säger.

Sen har vi Shampoo-duon: Annina och Anna. Jag sällar mig till hyllningsskaran, detta kan vara bästa kulturishbloggen i landet: Läs Annas inlägg om att bli förälder eller vad som helst som Annina har skrivit på sistone så förstår ni.

Det är svårt att blogga. Att hitta tonen, känslan, språket. Det roliga bloggandet, finns det? Hjälp mig med tips där tack. Annars är det framförallt det angelägna bloggandet jag går igång på mest. När det blir en form av bikt, när orden väller fram och det inte finns så många spärrar till det privata:

Som Therese fantastiskt berörande familjehemlighetstext. Eller Anjas modiga berättande om överfallet.Då är bloggandet som allra allra bäst.

Foto: Ola Svensson

Kalvgryta eller ugnsstekt vitlök till lunch på Svea. Kocken sjöng högt till Demian-klassikern Alkohol. Helgpepp eller vadå? Tragiken glöms bort, kom tillbaka på måndag. Fast efter två festkvällar är jag inte säker på att jag pallar med en tredje. Men om ifall att blir det Cibelle som väcker partykrillan till liv. Anledningarna? Hon samplar popcorn och smällare. Hon hänger med Devendra och så är hon brasilianska i London. Nyfikenheten måste kanske stillas. Ikväll finns hon på Disko Partizani på Inkonst.

Annars, om jag haft studentleg och ork, hade jag tagit mig till Blekingska och kollat på Radio Dept. Nu får jag stilla mig tills Siesta. Fina band de har fått ihop förresten, en anledning till att åka till Hässleholm om två veckor.