Jag vet att jag förstör hela dyngan-flödet nu men bloggandan föll på.
Detta var vad jag mer hade på hjärtat. Det är ju hon Annette som jag gillar så mycket. Rykten säger att hon är fullkomligt asjobbig att jobba med. Underbart!
Det är underbart att hon äter råbiff och dricker vin till intervjun. Att hon läser dödsrunorna i Daily Telegraph istället för bloggar. Att hon anser att konst blir bättre av sprit. Det är underbart att hon så konsekvent odlar myten om sig själv. Kan inte hjälpa min fascination inför människor som har såna klara manifest. Jag är inte säker på att Kullenbergskan är harmonisk. Eller funktionell. Men hon är vansinnigt underhållande och skarp och det, mina vänner, beundrar jag henne för.
Hon är född 1980 i Lund, bor nu nånstans kring Möllan och hon gör så att jag fullkomligt skrattar skiten ur mig.
Foto: Scanpix
Sara Granér är serietecknare och detta är hennes höst. Hon har en gång sagt att hon gillar David Shrigley – och jag fattar kopplingen. Det är samma brutala och drastiska humor som vi kunde se på Konsthallsutställningen med honom förra året. Lite Nina Hemmingsson över det också. Här ett Sara Granér-exempel att förtjusas över. Ännu ett.
Ta nu 150 spänn, om du inte har de pengarna försök omprioritera, och lägg på hennes bok “Det är bara lite AIDS” som kom för några veckor sedan. Den kommer att sätta färg på din november. Lovar.
Mer om Sara: Hon är med i den feministiska serieskapargruppen Dotterbolaget.
Update:
>> Sydsvenskan intervjuar Granér
Foto: Malmö Opera
Var på pressvisning på Jesus Christ idag. Det var väl aldrig några tvivel men nu vet vi. Prästsonen, rockpredikanten, den ikoniserade, han kan han. Vara Jesus så att stråna på armarna reser sig och man plötsligt börjar digga passionsberättelsen.
Han var sagolikt vacker i den vita rockskruden. Han hade pondus och ändå hjärta. Sjöd av självförtroende och lust. Så bra det här är för Malmös mesta glamkändis att det inte blev en till skiva och turné med The Ark. Utan detta.
Alla tycker att det är en given typecasting, men han har nog mer att bevisa än någonsin. Jag gillade att se hans glödande ögon när han korsfästes. Hur han vred sig i dödsryckningar. Ändå sedan “Let your body decide”-tiden har han åmat och kråmat sig. Haft det teatrala i sinnet. Han är en posör, kan inte vara något annat. Det känns så rätt i rollen som Jesus.
Pressträffen efter de två scenerna handlade bara om Ola. Där satt en rad uppsminkade figurer. Ingen brydde sig om Pontius Pilatus. Någon notis om Judas tog inte. Dirigenten Gareth Hudson ville ingen snacka mer. Alla ville bara veta allt om prästsonen från Rottne. Han svarade. Är han religiös? Ja. Troende kristen? Nej. Är det hans skägg? (Per Hägred på Kvällan undrade.) “Kan inte Per Hägred komma fram och dra mig i skägget för att se om det är riktigt?” sa Ola. Det ville inte Per. Sådär höll det på.
Det känns gött att det här händer i Malmö. Jag är ingen musikalmänniska. Men det här känns gött.
Mer: Kolla webb-tv och läs mer här.
Biljetter: Finns några kvar. Men för guds skull, köp inte till dagarna 27/12, 7/2 eller 7/3. Då står inte Ola på scen.
