Skit i Buttericks-hornen. Jag firar alla helgon med Creeps och det borde fan ta mig du också göra.

Du vet att du har drabbats av journalistsjukan när du sätter någon av etiketterna “fenomen”, “snackis” eller “bra grej” på saker. Det är då du behöver komma ut “på fältet” lite grann. Snacka med folk. Ska nog göra det endera dan.

Läs vidare »

Skit också. M.A. Numminen är inställt på grund av “bristande biljettförsäljning”. Det gör mig ledsen. Men vad trodde KB? “Han finnen kommer att sälja som smör. Buskistango på finlandssvenska, det är vad Babel-besökaren i gemen går i gång på”. Det är trist för det är grejer som M.A. som gör att musik- och kulturlivet känns extra levande och tillåtande. Inte bara ängsligt beroende av hajparna.

Tidigare:
>> ” Vilken jävla kulturgärning, Babel!”

Hon är född 1980 i Lund, bor nu nånstans kring Möllan och hon gör så att jag fullkomligt skrattar skiten ur mig.

Foto: Scanpix

Sara Granér är serietecknare och detta är hennes höst. Hon har en gång sagt att hon gillar David Shrigley – och jag fattar kopplingen. Det är samma brutala och drastiska humor som vi kunde se på Konsthallsutställningen med honom förra året. Lite Nina Hemmingsson över det också. Här ett Sara Granér-exempel att förtjusas över. Ännu ett.

Ta nu 150 spänn, om du inte har de pengarna försök omprioritera, och lägg på hennes bok “Det är bara lite AIDS” som kom för några veckor sedan. Den kommer att sätta färg på din november. Lovar.

Mer om Sara: Hon är med i den feministiska serieskapargruppen Dotterbolaget.

Update:
>> Sydsvenskan intervjuar Granér

Okkervil River på Mejeriet igår. Mina å- och insikter efter kvällen:

Läs vidare »

Det är på Mejeriet och nä, det kommer inte alls på något sätt att bli som på Way Out West. Det är inte augusti mitt på dagen med ockerdyrt vin i plastglas och det luktar inte gräs och svett i ett tält. Det blir inget festivalpirr. Men Will Sheff är där, han kommer att slita ut sitt hjärta åt dig och du kommer att försöka fånga det med en enhandslyra. Det blir gött. Spritter i kroppen bara jag tänker på det. A.C. Newman lär nog inte dyka upp. Men man kan ju drömma:

Lena Quist gör “extraordinary clothing”. Inget för dig som vill vara panelhöna och smälta in i Acnemängden. Mer punkglam åt folket! Läs vidare »

Foto: Malmö Opera

Var på pressvisning på Jesus Christ idag. Det var väl aldrig några tvivel men nu vet vi. Prästsonen, rockpredikanten, den ikoniserade, han kan han. Vara Jesus så att stråna på armarna reser sig och man plötsligt börjar digga passionsberättelsen.

Han var sagolikt vacker i den vita rockskruden. Han hade pondus och ändå hjärta. Sjöd av självförtroende och lust. Så bra det här är för Malmös mesta glamkändis att det inte blev en till skiva och turné med The Ark. Utan detta.

Alla tycker att det är en given typecasting, men han har nog mer att bevisa än någonsin. Jag gillade att se hans glödande ögon när han korsfästes. Hur han vred sig i dödsryckningar. Ändå sedan “Let your body decide”-tiden har han åmat och kråmat sig. Haft det teatrala i sinnet. Han är en posör, kan inte vara något annat. Det känns så rätt i rollen som Jesus.

Pressträffen efter de två scenerna handlade bara om Ola. Där satt en rad uppsminkade figurer. Ingen brydde sig om Pontius Pilatus. Någon notis om Judas tog inte. Dirigenten Gareth Hudson ville ingen snacka mer. Alla ville bara veta allt om prästsonen från Rottne. Han svarade. Är han religiös? Ja. Troende kristen? Nej. Är det hans skägg? (Per Hägred på Kvällan undrade.) “Kan inte Per Hägred komma fram och dra mig i skägget för att se om det är riktigt?” sa Ola. Det ville inte Per. Sådär höll det på.

Det känns gött att det här händer i Malmö. Jag är ingen musikalmänniska. Men det här känns gött.

Mer: Kolla webb-tv och läs mer här.

Biljetter: Finns några kvar. Men för guds skull, köp inte till dagarna 27/12, 7/2 eller 7/3. Då står inte Ola på scen.

Skriver om kaffe och han Jesus. Och måste dessutom ångestkrampa fram en krönika här och nu. Fast jag känner att jag inte har något att säga ö h t. Inga anekdoter, inga åsikter, inga dråpliga upplevelser. Jag kan referera en massa bra filmer jag har sett på sistone. The Visitor, 4 månader…, La Zona, och den med polisorkestern som åkte till Israel. Det är inte krönikestoff. Det är namedropping.

En skrivares mardröm, det är när orden tar slut. Nu låter jag oironisk och överdrivet känslosam. Som Marcus Birro. Gillar’n. I längden måste de goda vinna och de elaka besegras, som jag ungefär skrev i en text om apartheid när jag var 8. Nu ska jag leta djupt i fickorna efter orden.

En grej som kan vara bra när man får skrivkramp, kan vara att byta miljö. Det sägs i a f så. Lundavägen i motvind, det är nog en jävla fin inspirationskälla. Sen blir det indiskt och blockljusvärme.

Asså - här satt jag och ångestorerade över att gråtonen utanför fönstret skulle kunna döpas till “desillusion”. Men nu lättar det fan i mig. Kan se bangården utanför sds-huset klart nu. Och så kommer M.A. Numminen hit. Vilken jävla kulturgärning, Babel!

Läs vidare »