Det är märkligt vilka minnen som etsar sig kvar från förr och hur dessa påverkar en när man blir äldre. Flera av mina preteen- och barndomsminnen handlar om korv. Ja, fråga mig inte varför, det finns säkert någon psykolog som har en förklaring till detta som är jättepinsam.

I dagisålder fick min mamma muta mig med finsmakarkorv från delikatessdisken när jag skulle till tandläkaren. Jag vägrade att gå dit annars.

Några år senare när familjen Grönlund åkte på semester genom hela Europa var smaken av bratwurst på tyska vägkrogar det som fick mig att ignorera att bilen aldrig var utrustad med klimat­anläggning.

När jag flyttade till Malmö för snart sju år sen dröjde det inte länge innan jag sportade falafel på heltid och gav bort veganböcker till mina köttälskande barndomskompisar på deras tjugofemårsdagar. Jag var själv aldrig vegan men under fem års tid levde jag ett rätt trivsamt vegetarianliv utan dödsångestskrikande smågrisar och sorgsna koögon på mitt samvete.

Men som alla andra Svensson-vegetarianer började jag efter ett tag fuska med gelatingodis, sen skaldjur, sen kycklingkebab på fyllan, korv på fyllan. Ja, ni fattar. Har man kommit så långt dröjer det inte länge innan man sitter och trycker i sig skinka och korv på jul tillsammans med äldre släktingar som föraktfullt skrockar på ett vad-var-det-vi-sa-vis.

Sorry, men jag råkar vara en sucker för inochutvänd Nasse. JA. Jag är en hemsk människa. Ni har rätt att hata mig. Jag har absolut inga argument som stödjer mitt beteende förutom en värdelös karaktär. Fan, jag är dömd till att själv sluta som korv i mitt nästa liv.

Idag har jag börjat acceptera mitt halvtaskiga karma och istället försökt satsa på att äta överblivna styckrester med lite finess. Om jag bestämt ska trycka i mig söndermalen gris som packats i sina egna tarmar är väl det minsta jag kan göra att njuta av det så mycket det bara går.

Problemet är att det är svårt, för att inte säga omöjligt, i Malmö nattetid. I alla större städer med ett klubbliv att skryta om är korvvagnar med flera olika NYGRILLADE korvar, massor med tillbehör, olika bröd att välja mellan en lika naturlig del av stadsbilden som affischerare.

Vad har vi i Malmö? Korvhuset på Gyllenhamnsgatan och Orvars Korvar vid Hansacompagniet? Den ena stänger klockan sju och båda är belägna i områden som utelivsmässigt måste anses som rätt off idag.

Falafelimperiet har Möllan i ett så starkt grepp idag att det är omöjligt att trycka i sig någon annan söndertrasad gris än tveksamma Sibyllaexemplar.

Missförstå mig inte, jag älskar verkligen falafel, men i en situation när fucking jävla Stureplan gör slarvsylta av oss när det gäller korvutbud är det dags att någon säger stopp och kräver en ändring. För Nasses skull. Han är värd bättre.

Text: Jonas Grönlund