Vill du vinna gästlisteplatser för dig och en kompis? Klart du vill! Mejla in svaret på vår fråga och glöm inte att skicka med mobilnummer så vi kan nå dig om du vinner:
Little Brother och Funkenteller har båda gjort nostalgiska låtar om gamla TV-spel, nämn minst tre stycken spel för Atari 2600-konsollen!
Inkonst igår: trots kort varsel och inga(?) affischer var det nästan fullt. Tingsek tog en paus i semestern för en vänskaplig spelning på hemmaplan och som han själv sa (typ): vilken dag passar bättre än när MFF spöat AIK?
Bandmedlemmarna hans var färre än vanligt och det var kul att se hur bra de arrade om låtarna till den mindre sättningen. Att det var en avslappnad himmaspelning gjorde också att minst en på scen var rundare under fötterna än vanligt, och det kändes lätt att bjuda på. När annars får man höra gliringar om hans sex appeal?
Skulle jag vara alldeles ledig och inte haft kompisarna på Inkonst skulle jag ändå lätt valt Moriskan eller Jeriko. Det har grymtats en del om sena konserter här redan, mitt största problem med dem är att de tar upp bra dansgolvstid. Det är liksom inte lika mycket fest när alla står rakt upp och ner för att lyssna.
Musiken före och efter konserten var funk och hiphop. Hiphopen (kmass tittade förbi från Jeriko) funkade och skulle kunna lyft stället om folk faktiskt kommit dit snarare än Tingsek, men funk på stora golvet? Socialstyrelsen i det här landet borde utfärda en maxgräns för hur stora dansgolv gubbfunk får uppta. På bargolv kan funk göra hela kvällen, i runda rummet på slagtis och i foajén på Inkonst är det också ok, men större golv än så kräver lite fler bpm än det.
Första gången jag sprang förbi Jeriko och Moriskan (midnatt) var det fortfarande tomt på båda golven, på andra rundan två timmar senare ville jag stanna där till solen gick upp. Båda hade sin kärnpublik där: Moriskan sin lite äldre och blandade technocrowd som bara är ute för att dansa och Jeriko sina hipsters i bardelen. Sweetness hade minst lika mycket folk i baren (Steven Bloodbath och Discobelle) som i kyrkan (Azzido da Bass).
Tydligen var det fler som ville festa till gryningen, jag missade bra efterfester både på det gamla vanliga stället och i en villa inte för långt från centrum.
Igår gick ett gäng runt med en svart piska/dildo och smiskade folk (mig två gånger) på Inkonst. Att ta med sig skojiga sexredskap ut på krogen är egentligen inte så konstigt, det är en utmärkt isbrytare om man är lite blyg. Däremot fick materialet mig att fundera.
Piskdelen var nämligen gjord i samma silikontyp som blivit populärt för köksredskap som t ex bakpenslar, ett värmetåligt och slitstarkt rymdmaterial. Jag undrar bara varför.
Om man tänder på dildopiskor borde det väl vara för att de är farligt snuskiga, snarare än praktiskt hitech? Och hur gott är det att tänka på Hans Scheike när man äter kanelbullar?
Indiegubbarna Terry Ericsson och Gustav Gelin i dj:båset, ett fullpackat dansgolv och hyperaktiva rökmaskiner. Länge sedan det var sådant här drag på KB:s nattklubb. Trångt även i Vinylen där Johnny Essing och Laban spelade en salig blandning av sina favvoskivor.
Ett gäng verkade ha varit på maskerad alternativt svensexa/möhippa för en person hade ridhjälm, en hade boxningshandskar, en var blåhårig, en hade simglasögon och en tvåmeterskille hade långt platinablont hår och stora bröst.
Kom till Inkonst strax före Moonbabies spelning, fast den var inte så kul så vi satte oss i foajén och väntade på att klubben skulle komma igång. Den hade kunnat bli riktigt bra - med Karin, Laban och Björn som skivspelare - om bara inte Inkonstfolket hade sagt åt alla som kom efter tolv att de stängde kl ett och att det därmed inte var lönt att gå in. Resultatet blev ett väldigt öde dansgolv och handskrivna lappar med texten: “OBS, vi stänger kl 03″ för att försöka styra upp det hela.
Ibland - kanske alldeles för sällan - känns det som att jag borde ha lite dåligt samvete för att jag lever så sent. Just nu är inte ett sånt tillfälle.
Årets första hemgång medan solen går upp och stan är som vackrast? Check.
Nisch med inredning i god smak + en del flippat och New Kids on the Block med kläder i befriande obra smak. Den senare kan sämst beskrivas som en klädbutik för nyrejvande åttiotalister, men jag tror du kan läsa en bättre förklaring här (dygnetrunt.se) om en vecka ungefär
När man kommer in på en fest är det lätt att känna sig nedtyngd – man har nämligen ofta på sig en tung ryggsäck av sociala förhoppningar, nederlag och förutfattade meningar.
I en tid av bloggar och myspacevänner skulle man ju annars lätt kunna inbilla sig att vi förvandlats till en enda stor lycklig familj. Vi känner ju redan alla innan vi ens hunnit presentera oss. Som killen där borta i toalettkön. Jag vet vad han har ätit till lunch hela veckan och hur mycket vin han drack igår innan han kräktes. Eller tjejen som hänger där över baren. Fastän att hon ser sådär oförskämt glad ut nu så vet jag ju att hon legat och gråtit hela natten. För det var väl så hon skrev? Läs vidare »
Tänker inte ens börja klaga (igen) på konserter som börjar helt för sent, så nöjer mig med att berätta att både Vit Päls och Darren Hayman var helt lysande när de väl satte igång.
Calles mellansnack är lika roligt varje gång och som någon sade: “När Pälsen spelar kan vad som helst hända”. Och gör det ofta också. Otippade instrumentbyten och nya personer på scenen är nästan mer regel än undantag numera.
Darren spelade både egna låtar och Hefner-låtar och det var väl de sistnämnda som fick mest publikrespons. Under en låt fick halva Pälsen vara med och köra och de blev glada som små barn.
Första gången jag sprang förbi Jeriko och Moriskan (midnatt) var det fortfarande tomt på båda golven, på andra rundan två timmar senare ville jag stanna där till solen gick upp. Båda hade sin kärnpublik där: Moriskan sin lite äldre och blandade technocrowd som bara är ute för att dansa och Jeriko sina hipsters i bardelen. Sweetness hade minst lika mycket folk i baren (Steven Bloodbath och Discobelle) som i kyrkan (Azzido da Bass).
När man kommer in på en fest är det lätt att känna sig nedtyngd – man har nämligen ofta på sig en tung ryggsäck av sociala förhoppningar, nederlag och förutfattade meningar.
