När man kommer in på en fest är det lätt att känna sig nedtyngd – man har nämligen ofta på sig en tung ryggsäck av sociala förhoppningar, nederlag och förutfattade meningar.

I en tid av bloggar och myspacevänner skulle man ju annars lätt kunna inbilla sig att vi förvandlats till en enda stor lycklig familj. Vi känner ju redan alla innan vi ens hunnit presentera oss. Som killen där borta i toalettkön. Jag vet vad han har ätit till lunch hela veckan och hur mycket vin han drack igår innan han kräktes. Eller tjejen som hänger där över baren. Fastän att hon ser sådär oförskämt glad ut nu så vet jag ju att hon legat och gråtit hela natten. För det var väl så hon skrev?

I den bästa av världar skulle bloggandet göra så att alla förstod varandra men i realiteten är det många gånger precis tvärtom. Vi blir helt enkelt nervösa och stela av att veta för mycket om varandra. För hur ska man inleda samtalet? Vi vet ju redan allt – lika bra att inte säga något alls. En gång kom en kille fram till mig ute på en klubb och berättade att han läst min blogg varje dag i ett år. Men istället för att bli smickrad blev jag generad vilket han såklart uppfattade. Vår konversation blev kort och allt annat än avspänd.

Internet har dessutom gjort det mycket lättare för oss att skitsnacka. För även om man är på tok för väluppfostrad för att gå fram till någon och säga ”Du är en enfaldig fåntratt och dessutom ful, bara så du vet” så går det lättare att skriva. Och detta är problematiskt.

För när jag står där på festen och kramar hårt om min öl så känner jag hur den där ryggsäcken tynger. En kille jag knappt pratat med förvandlas till ”han som skrev det där taskiga om min kompis” vilket gör att jag inte vill prata med honom. Och den där journalisttjejen som står där i hörnet, hennes åsikter dissade jag ju på min blogg för ett tag sedan. Kanske var det onödigt av mig? Attans, bäst att syna skosnörena en stund.

Istället för att möta varandra med nyfikna ögon så är det där tomma bladet (för att parafrasera en snubbe från 1200-talet) nedklottrat för länge sedan. Det är som i ”Dallas” – alla har laddade skumma förhållanden till varandra. Skillnaden är att JR, Barnes och Sue Ellen bråkar, slåss och penetrerar varandra så det står härliga till medan vi bara sitter och puttrar indignerat framför våra datorskärmar.

Bellman och de andra skvallrade och skitsnackade säkert en hel del de också men frågan är om det inte eskalerat? I jakten på status och på att synas mest och bäst delar vår generation ut tjuvnyp till höger och vänster. Krönikörer och bloggare som är elaka är ofta de mest lästa och att de vanligen saknar vettiga argument tycks inte relevant.

Eftertänksamhet är inte en dygd i ett samhälle som äter losers till frukost. Så det är bara att beställa in ännu en öl och åtminstone låtsas som om vi har det trevligt tillsammans. Skål!

Text: Moa Eriksson