Västra hamnen har blivit många Malmöbors favoritutflyktsmål vilket inte är det minsta förvånande, jag gillar idén med en strandpromenad och tycker om de varma betongtrapporna som leder ner till vattnet där staden möter naturen.

Men sist jag var där höll jag på att förgås. Den dagen hade jag på mig en kort jeanskjol och min pojkväns gamla A Nightmare on Elm Street-T-shirt vilket egentligen inte var särskilt uppseendeväckande, men ändå stack jag ut från mängden så till den milda grad att jag kände mig som ett helt cirkussällskap.

Längs med trädäcken visade tonåringarna från Limhamn upp sina solbruna Beach 2007-kroppar i nyinförskaffade trendiga bikinier, och längs kajen promenerade par iklädda ”lediga” märkeskläder, Gucci-brillor och loafers. Hela området svämmade över av statusmarkörer som knähundar, dyra restauranger och sportbilar.

Och jag kände de fördömande blickarna som tycktes säga ”men usch vad har hon på sig”. Hur många gånger under min uppväxt har jag inte stött på dem – människor som inte förstår något annat än det allra mest uppenbara? Jag kände mig med ens transporterad tillbaka till min högstadietid i Laholm då en tjej i min klass frågade (med anklagande röst) varför jag alltid hade på mig så konstiga omoderna kläder.

Jag läste modetidningar och letade efter speciella plagg i second hand-butiker medan hon hade på sig Fruit of the Loom-tröjor och Adidasbyxor (nu är det kickersrevival bland fashionkidsen men det här var alltså the real deal). Hennes mamma var ägare till en klädbutik så i den lilla småstadsbubblan var det hennes stil som ansågs modern medan min bara var konstig.

Känslan av vanmakt inför människors oförstånd – gud som jag inte har saknat den.

Men förmodligen är jag en lika stor elitist själv för ingenting gör mig mer provocerad än ”dålig smak” i kombination med dryghet och snobbism. Om drottningen av England spatserat fram längs kajen i sin lilla dräkt och hatt och blängt på mig skulle jag inte ha stört mig hälften så mycket, hon har i alla fall någon slags stil.

Men att någon med tunna vita byxor tittar snett på mig bara för att personen i fråga har mycket pengar är inte okej. Och det har ingenting med simpel avundsjuka att göra – jag är avundsjuk på begåvade människor med en personlig stil som Grace Jones, Tove Jansson, Oscar Wilde och Dolly Parton.

Jag är medveten om att jag i allra högsta grad är medelklassig i min strävan efter att ”ha koll” och jag gillar egentligen inte att agera smakdomare och tala om för andra vad som är god eller dålig smak. Men jag kan inte låta bli.

Kanske är det ett men från min småstadstid? En flashback från en era då en basker eller palestinasjal kunde få en att stämplas som ett weirdo. Kanske är det i grunden en djupt rotad känsla av utanförskap som får mig att känna en nästan ohemul avsky inför de solbadande människorna i sina ”flashiga” kläder?

Eller så är det så enkelt som att jag bara vill promenera på stranden en solig sommardag i min blodiga T-shirt utan att känna mig som en frustrerad Morrisseytext.

Text: Moa Eriksson