18 juli, 2007WAAK: Mycket snack och lite middag
Jag accepterar att folk äter, det är ok. De får gärna laga mat också, inga problem. Det jag undrar är: måste folk PRATA om mat?
Senast jag var inne och handlade så var det en kvinna, som helt utan att skämmas, delade med sig av ett komplicerat gurksalladsrecept till en man som såg ut som han skulle få en hjärnblödning. Tror inte ens att hon kände honom.
Tendensen är överväldigande och om man är lite stel och osinnlig måste man vara på sin vakt mot de ohämmade matpratarna, alltså de som nästan dreglar. De kulinariska blottarna. Det är ju sedan länge känt att man ska låta maten tysta mun men vad hjälper det när det är de andra som pratar?
Danskarna är som vanligt värst, att sitta på en dansk uteservering är livsfarligt eftersom någon förbipasserande bullrig typ alltid ska ropa ”Velbekomme!”, så att det ekar mellan husväggarna.
Fast förresten blir det ju inte alltid bättre bara för att man kommer inomhus. Jag skulle reagera väldigt kraftigt om jag gick på bio och ljuset i salongen tändes precis innan filmens början och en man eller kvinna artigt avslöjade hela handlingen.
Ungefär så känns det när man är på restaurang och servitören nödvändigtvis måste berätta – in i detalj – vad det är som ligger på min tallrik.
Jag vill inte veta något om bäddar och sjöar och färska frukter, jag vill bara äta och jag vill göra det ifred. Gärna med kniven diskret i ”fel” hand eftersom gaffeln brukar träffa kinden om jag vänder besticken på ”rätt” håll. Och sen vill jag gärna samtala med mitt sällskap om andra saker än:”Åh, där dök min tryffel upp och … vänta lite … här kommer russinen på tjusig parad!”.
Men det är svårt att stå på sig eftersom känslan av att klampa in med halm i tofflorna och lägga prillan på tallrikskanten blir överväldigande när man undanber sig upplysning. Detta trots att den där stackaren som just har serverat ens mat ofta ser lika plågad ut som en själv.
Jag vill bara ha lite andakt. Världen svälter och jag är skamligt lycklig över att få ha mat på min tallrik. Att äta är en akt och barndomens övergrepp med köttbullsflygplan och ”en sked för farmor och en sked för grodan Boll” är över. Allt jag önskar mig nu är en privat och väldigt inåtvänd kock.
Text: Malin Waak
Mycket gnäll på Dyngan nuförtiden.
Kommenterad av Bulle — 19 juli, 2007 @ 8:27
Agree, det var bättre när discobelle.se var aktiv; varken gnäll, en massa oväsentligheter eller elitism.
Kommenterad av hehe — 19 juli, 2007 @ 13:09
För det var ju ingen gnällig kommmentar, eller?
Kommenterad av Anna — 19 juli, 2007 @ 17:06
för gnälliga kröniker uppmuntrar till annat än gnäll tillbaka? eller :-)?
Kommenterad av simón — 19 juli, 2007 @ 21:47
Oj, jag håller inte alls med. när man går ut och äter är väl det minsta man kan begära
att servitören berättar vad det är som ligger på tallriken, istället för att man ska sitta och
gissa vad man äter.
okej, för det mesta är det inga problem att smaka sig fram till de olika ingredienserna, men
om kocken roat sig med att placera till exempel marinerade tärningar av rättika, gelé på
kvitten, ramslöksmousse eller syltad pumpa bredvid den på menyn namngivna
huvudingrediensen, är det oftast trevligare att få veta detta i förväg.
på så sätt får åtminstone jag ut det mesta av måltiden, för när man går på restaurang är det
ju inte bara själva maten man betalar för, utan hela upplevelsen och däri ingår även service.
Kommenterad av Sara — 20 juli, 2007 @ 10:53