Hej, jag är inget klubbkid. För det är jag för gammal och så har jag alltid valt att gå på ställen för själva ställenas och vännernas skull snarare än för dj:arnas. Inget jag ens brukar försöka dölja.
Men shit vad genuint askul jag hade på Drama! igår. Och inte berodde det på hallonmojitosen eller kreddfolket eller ens sällskapet.

Det var galet röj på ett sätt som för mig närmast associeras med vilda Roskildeupplevelser, magiska konserter eller tidiga tonårens punkkvällar på Café Hängmattan i Götet. En sådan där kväll man minns - och inte upplever man alltför många sådana i det reguljära Malmölivet. Det ska oftast till en stor konstnär - typ Antony Hegarty eller Rufus Wainwright.
Dj:ar brukar inte kvala in dit för mig. Det är inte av arrogans, det beror väl på okunskap och på att jag inte har upplevt dem som är världsbra på sin grej.
Ni som vet, är dj Mehdi världsbra på sin grej?

Det kändes i alla fall så igår. Han var Uppviglaren och Frälsaren på samma gång. Alla hoppade vi rusigt vända mot honom, alla avgudade vi varje hans infall.
Det var lite självklart att han skulle köra Uffie, men mindre givet att Human Legues “Don’t You Want Me Baby” dök upp och bäst av allt blev det för mig när Feists ljuvliga “My moon my man” tog över Debaser och mig.
Mehdi var egensinnig samtidigt som han gav oss precis rätt kick i precis rätt ögonblick.
Nu vill jag bara konservera känslan av sensation, sorglöshet och svett. Och så ska jag putsa lite på min självbild.