I snart ett år har jag kallat Malmö mitt hem och ändå kan jag inte ens gissa hur denna stad hänger ihop. Jag vet inte om ni inbitna malmöiter är medvetna om stadens sjukligt osammanhängande gatumönster och förvirrade skylttillstånd, men det finns helt enkelt ingen logik bakom, förlåt mig nu, eländet.

Ett av de skäl jag fått upprepat för mig som anledning att flytta till just Malmö är den behändigt kompakta stadskärna som tillåter en att promenera överallt. Halleluja. Inte var det någon som nämnde att stadsdelarna är så kompakta att det ter sig omöjligt att bara befinna sig i en åt gången. Jag bor i Rörsjöstaden-Värnhem. Inte på något vis lyckades vare sig mäklaren eller damen på Eniro lösa min identitetskris och klargöra i vilken av dessa världar jag faktiskt bor. Trots rotlösheten är jag glad att jag åtminstone lämnat min förra förvirring i skärselden mellan de tre delarna Södervärn-Dalaplan-Möllevången bakom mig.

Nu tror jag mig dock, mitt lokalsinne till trots, ha funnit ljuset. Förklaringen. Jag ser Malmös olika delar som banor i ett tv-spel. Jag önskar att det vore någon nytt och tjusigt spel. Men nej – Super Mario Bros 3. Och nej. Jag är inte retro. Jag är bara en av dem som på grund av en simultanförmåga som har mer att önska fick ge upp sin spelkarriär när det muterades fram kontroller med mer än två knappar. Och nu, som från ingenstans, så förstår jag planen i stadsplaneringen.

Jag förstår att när jag vill till Västra Hamnen i verkligheten måste ta mig till Vattenvärlden. Det vill säga genom första banan som inte utmärker sig särskilt (Värnhem) vidare genom andra banan, även känd som ökenbanan där inget estetiskt tilltalande finns att finna (Slussen/Caroli). Slutligen hamnar jag i Vattenvärlden. Nöjd med både glass och halva kungariket.

Naturligtvis kan man fuska mellan olika banor och till exempel gå genom Rörvärlden (Rörsjöstaden) för att hamna på Piratskeppet (Möllan). Eller när man kör fast i Växtriket (Slottsparken) ta 4:ans trollflöjt och snabbt befinna sig tillbaka Warp Zone (Centralstation) och vidare till Himmelriket (min soffa). Möjligheterna är oändliga.

Säga vad man vill om allmängiltiga sanningar, men en av dem är att vi alla föddes med ett 8-bitars i ryggmärgen. Lika naturligt som instinkten att finna passager mellan världar och bonusplatser i Super Mario kommer till oss, så kommer vägarna, genvägarna och logiken i Malmö.

Text: Johanna Olsson