Kanske har du någon gång tänkt på det. Kanske har du redan valt sida också. Antingen bryr du dig inte alls, tycker att folk är fåniga som gör så. Eller också är du sura tanten som föreläser om respekt och medmänsklighet så fort du får chansen. Kanske är du rent av boven som bryter mot reglerna?

Jag är inte sura tanten. Försöker in i det sista att inte vara sura tanten. Men när jag sitter där på tåget en sen torsdagseftermiddag, dödstrött efter att ha varit igång i skolan hela dagen och nu på väg hem, då är tystnad det enda jag önskar. Tystnad, lugn och läsro. Då är det svårt att inte bli sura tanten själv, när jag istället för tystnad får motsatsen. Det jag pratar om är de tysta kupéerna ombord på pågatåg.

Det var först för några veckor sedan som jag på allvar började fundera på det här med tysta kupéer. Tidigare har jag inte kunnat relatera till det riktigt, kanske främst för att jag aldrig varit en pendlare förut. När jag läste gnälliga insändare på Sydsvenskans debattsida om att visa hänsyn, måste jag erkänna att jag till och med skrattade. Jag var en sån där typisk ”orkar bry mig”-anhängare.

Nästan varje dag är det någon som har missat att de sitter i tysta kupén. Idag är det en ung man som pratar högt och hetsigt i sin mobiltelefon, och direkt är det ett par tanter i sätet bredvid som börjar klaga om den bristande respekten. ”Jag förstååår bara inte hur man kan missa skylten”, gnäller de och rullar med ögonen och fortsätter sedan mala den vanliga rundan om ”dagens ungdomar”, ”uppfostran” och ”medmänsklighet”. De överröstar till slut nästan telefonboven själv med sitt gnissel och jag vet inte vem jag är mest irriterad på.

Runt om mig sitter andra och suckar högt över tanternas gnäll och jag får god lust att resa mig upp och bestämt ryta att det får räcka nu. ”Slut med kacklet i hönsgården, ni sitter nämligen i den TYSTA KUPÉN!” Det går aldrig längre än till min fantasi. Jag sitter tyst, medan frustrationen och bitterheten stiger inom mig.

Tåget saktar in, mannen med telefonen kliver av, tant-poliserna tystar sig och börjar äntligen finna ro. Det sprids ett magiskt, nästan högtidligt lugn inne i kupén. Tänk om det kunde vara såhär jämt, tänker jag och sluter ögonen.
”Kajsa, är det du?!” Ögonlocken åker upp med en smäll, med dimmig blick ser jag min gamla kompis framför mig. Vi har verkligen inte setts på hur länge som helst. ”Heeej! Men är det du, åh, så roligt att se dig!” tjuter jag lyckligt och med ens har all bitterhet runnit av mig. Direkt får jag ett dussin iskalla, mördande blickar åt mitt håll. Jag sväljer, kommer på mig själv, blir generad, viskar försiktigt till vännen: ”Oj, du, det här är visst tysta kupén… Kom, vi smyger och sätter oss någon ­annanstans.”

Förlåt för i torsdags, kära medpendlare. Vi har nog alla varsin dos av sur tant, bov och ”orkar bry mig”-attityd inom oss. Vi är ju bara människor. Men från och med nu lovar jag att inte skratta nästa gång jag ser en bitter insändare i Sydsvenskan. Och från och med nu tänker jag alltid ha med mig öronproppar på pågatåg.

Text: Kajsa Haidl