Det måste vara babyboom på gång. Var hemma hos en trettionågonting-kompis förra veckan och hälften av människorna som var där var eller hade med sig småbarn, drabbades just av en laddning tillbakastudsande mejl med förklaringen “föräldraledig” och har vänner som går på middagar där frågan om det är okej att ta med barn blivit i det närmaste obligatorisk när folk ska osa. Nu väcker det inte ens förvåning när kompisar berättar att de är gravida, snarare ett “jaha, du också”.

Kanske dags att diverse kaféägare slutar klaga på barnvagnarna och bygger ut istället, att tillverkarna av småbarnskläder fattar att de som föder kids nuförtiden är betydligt mer genusmedvetna än förr och slutar att slaviskt följa rosa-blått-regeln och att vi andra lär oss att kräk inte är äckligt, att det är okej att ungarna välter omkull dyra möbler och att det är intressant att prata foglossningar och barnmat.

Eller så lever vi i tron att det bara är en hastigt övergående trend och fortsätter som vanligt.

Hade en ovanligt lugn lördag den här helgen och såg Råttatouille, den nya animerade filmen om råttan som vill bli kock, med några vänner. Har nog inte sett en tecknad film sedan Lejonkungen, så jag blev rejält överraskad över kvaliteten, snart kommer vi inte att behöva filmer där verkliga människor medverkar med resultatet skådespelare som ett utrotningshotat yrke.

Efter filmen lekte vi lite med datorn och hittade följande nyhet på Fantasinyheterna: Öppnade råtta - hittade flingpaket. Och morgonen efter läser jag i tidningen att Malmö invaderas av råttor. Börjar nästan likna en spaning: gnagare är det nya svarta. Eller snarare en försmak på vad som komma skall: nästa år är det råttans år.

Missförstå mig rätt: Bröstcancer är jättedumt och att försöka bekämpa det och minska skadeverkningaran är förstås en hedervärd sak. Att springa runt med ett litet rosa band för att visa att man gjort det däremot, är det inte.

Banden populariserades väl ordentligt(?) i och med hiv-epidemin och det finns en dubbel poäng med att bära symbolen – röd i det fallet – öppet:
1. Du påminner folk om att vara försiktiga och testa sig.
2. Du visar ditt stöd för alla drabbade, som i många fall demoniseras eller stöts ut.

Rätta mig om jag har fel här, men det är väl få som hävdar att bröstcancer är guds straff till kvinnan, precis som sätten att själv skydda sig från att få sjukdomen är rätt knapphändiga. Så varför bär man då bandet?
1. Du påminner folk om att testa sig, för att hinna minska skadan.
2. Du visar vilken fin kille/tjej du är.
3. Du påminner folk om att rosa främst ska förknippas med kvinnor.

Trean är en petitess, det är förstås det andra jag vänder mig mest emot. Som ni ser på bilden är jag i Göttelaborg och förutom Poseidon såg jag ett gäng goa gubbar strutta runt med banden i går natt. Men inte en enda tjej.

Själv fick jag raggtipset i veckan om rosa täcket bandet från en tjej, men jag skulle gärna vilja returnera det så cyniskt jag bara kan. Tro inte att killarna med ett sånt band på krogen bryr sig mer om tjejer än andra, de är med största sannolikhet bara tuttfixerade singlar.

Jag blev gubbe idag. För första gången i mitt snart 42-åriga liv – och det kändes faktiskt som en befrielse. Hade detta hänt för några år sedan hade jag nog tagit illa vid mig – men inte idag! Någon gång måste man ju bli kallad gubbe, och jag blev glad att någon äntligen sa det till mig – rätt i nyllet.

Planen var att jag skulle gå på bio 15.50. Jag stegade in på icke så trendiga SF och köpte en biljett till Den Man Älskar. Magen kurrade och lunch var ingen dum idé. På väg till nya Moccasin spottade jag ett par tajta jeans med snyggt matchande vintage-stövlar på Kärleksgatan. Gick ikapp tjejen och hälsade. Det var Toril från bandet Alice in Videoland – Toril som jobbar på Tjallamalla kids!

Ultrahippa Tjallamalla på Davidhalls­gatan är en mötesplats för unga babes & boys som vill se ut som en blandning av Pete Doherty och Marit Bergman. OK, jag kan ju ha fel – jag blev ju som sagt betraktad som gubbe – trots min Henrik Vibskovsjal, S.B.U.-jeans och slacka armyboots.

Vi växlade lite fraser och hon frågade vad jag skulle göra.
– Ska käka på Moccasin innan bion börjar tio i fyra.
– Jaha, det var en gubbig tid, svarade hon.
– Hur menar du då, replikerade jag?
– Att kolla bio på eftermiddagen är väl lite gubbigt, eller hur?
– Vadå gubbigt!?

Tystnad…

Vi skildes åt vid snabbköpet på hörnan vid Davidhallstorg. Femtio meter senare förstod­ jag innebörden av hennes ord, stannade,­ och gapskrattade för mig själv. Hon hade rätt, kol­la bio lördag eftermiddag är fan helt sjukt gubbigt! Toril hade precis skickat mig in i me­delåldern, och det var bara att acceptera det.

Åt min lunch och vandrade bort till SF och in på salong fem – samma salong jag sett Sicko i dagen innan. Jag var hemma i min gubbhörna igen och tuggummit satt kvar på träpanelen. Nej, det var inte mitt, gubbar gör inte sånt.

Toril hade rätt. 99 procent av publiken var i åldern 50–80. Det var jag och ett gäng andra gubbar och kärringar som satt där. En ung tjej på max 25 hade även hittat dit. Hur? Det vete fan.

Likt gårdagen spelade de Zero 7 i högtalarna innan filmen, och det var då jag hade kunnat briljera med min gubbighet. INGEN förutom jag visste att det var Zero 7, jag svär! Jag köpte deras första platta Simple Things på dubbelvinyl på Andreas Skivor på Skånegatan i SOFO-distriktet år 2001. Sedan blev de kända och plockade in snälla José González på tredje plattan, då hade jag redan tröttnat på dem.

Men det var å andra sidan långt innan jag blev gubbe…

Text: Johan “Babyhands” Allard

Nu är det bevisat. Det finns en mättnadsgräns även för hur mycket dålig smak Chanel får integrera i sina kollektioner.

”Större-än-livet”-märket brukar vanligtvis komma undan med mord, och många mode­offer har ett nästan religiöst förhållande till den anrika modegiganten. Som när Carrie, utan ett uns av ironi, tvingade sin pojkvän att ”swear on Chanel” i ett SATC-avsnitt. Chanel har liksom alltid varit synonymt med det äktaste av äkta och blodigt modeallvar.

Just därför är det så spännande att den kommande vårkollektionen fick Chanelfansen att sätta i halsen när de fick se orgien av Bad Taste-denimspektakel (från minibikini till trenchcoat) och fluffig fransighet. Kollektionen bestod av försök på försök att återta gamla trender och multiplicera dem till ett nutida kaos och det hela fick föraktet att växa i modehejarklacken.

Läs vidare »

Det skrivs en massa om Jonas Game (Lundqvist) just nu, mycket fokuserar på hans svajiga humör och han framstår som rätt störig. Det är han kanske, men jag tycker nog ändå att han var bland de mest sympatiska i Bad Cash-gänget under högstadiet.

Om jag minns rätt gick alla badcasharna utom Kalle von Hall i b-klassen, det var den där värstingarna började supa och boffa redan i mellanstadiet enligt den oroade hem- och skolaföreningen. (Kalles klass var från samma villaområde men präglades snarare av präktigheten, där tog värsta plugghästarna mammas sömnpiller för att varva ner istället.)

En av mina bästisar från mellanstadiet mobbades ur den där b-klassen och repade sig nog aldrig riktigt. Kanske var det samma attityd som fick Elena att gömma sig bakom tuffing-masken två år senare. Högstadiet är ju ett skitställe för de flesta, även om skolan ligger i Göteborgs motsvarighet till Limhamn, som Nya Lunden gjorde.

Men att Jonas, precis som Håkan Hellström, Ebbot och så många andra lyckade musikslynglar växte upp på rätt sida älven, det har nog ändå med saken att göra. Taket är lite högre där. Jonas förstående morsa, förhållandevis fina skola och senaste extraknäck som tennislärare(!) är inte alla förunnat tyvärr.

Mer:
>> Sara ger ADHD tre fjärilar av fem
>> Jonas intervjuas och sjunger “Nothing to loose” på DN.se
>> Jonas sjunger samma låt “exklusivt” på Metro.se (fem dagar senare)
>> Svartpeppar hyllar
>> Kristin Lundell på Svenskan hyllar
>> HD ger ADHD en fyra

Var förbi en vända på nya popklubben Don’t die on my doorstep på Inkonst igår. Tyvärr hängde jag kvar på Tempo lite för länge innan så jag missade första bandet A Smile and a Ribbon, men hann se Scarlet’s Well.

Enligt ena klubbarrangören, Erik, lät den manliga sångaren ungefär som en gammal fiskare och jag kan väl hålla med om att en del låtar hade lite sjömansvisa över sig, men annars tyckte jag att han påminde mer om Leonard Cohen.

Det märkligaste var att bandet, förutom skivor, sålde bokmärken. De såg väldigt fantasy/new age-aktiga ut och skulle nog vara varje rollspelares alternativt hobbyhäxas dröm. Dock såg jag bara en dam som liknade en spåtant lite grann och hon shoppade något helt annat, minns inte vad. Dessutom hade någon bakat banankaka, den var gratis.

Pluspoäng för tidiga spelningar när det är vardagsklubb, första bandet började redan vid nio, det andra strax efter tio.

Tisdagen måste vara en av veckans tristaste dagar, så därför är det fint att kunna meddela att den från och med ikväll blir en roligare dag. Allt tack vare en trio klubbarrangörer med bra musiksmak. Jag mejlade iväg ett frågeformulär à la lågstadiets Mina Vänner-bok och bad den ena av dem att fylla i luckorna. Så här gick det (med hans svar i fetstil):

Hej, jag heter Krister Bladh och har startat en ny klubb som heter Don’t Die On My Doorstep tillsammans med två vänner därför att vi älskar popmusik och saknar ett ställe som bokar bra indiepopband från Sverige och utlandet.
Läs vidare »

Jag smet in på smygvisningen av nya humorserien Hej Rymden ikväll på Chokladfabriken. Jag är ingen tv-kritiker och vi såg bara två avsnitt och små klipp. Men jag får ändå orolig över de framtida titttarsiffrorna här:
1. Mer än en person under förminglet poängterade att de själva inte har något med produktionen att göra.
2. Diskussionerna efteråt ledde osökt in på klassiska sågningar som “De har verkligen inte stått stilla i karriären de senaste åren. Men de har inte heller gått framåt.”
3. Man lämnar stället undrandes om det är man själv som är dum, eller Eva Hamilton.

Det är den sista och högst öppna frågan som kan bli Hej Rymdens räddning, ja rent av trumfkort. Vissa av skämten var säkert utslag av trippel- eller rentav kvadrupelironi, och kanske växer den in med tiden. Humor saknas det nämligen inte alls i serien, frågan är bara om den kan bli rolig.

Jag är rätt elak nu, men det är bara för att Hej Domstol och Sanna Persson kan mycket bättre än så här.

Gott! Vi hinner fortfarande skriva upp oss på valfri språkkurs med platsgaranti för att få studentleg och kunna gå på nationer en termin till. VHS har probs med webbplatsen så vips flyttas anmälningsdagen fram tre dagar.

Ett annat tips för dig som vill leva studentlivet men är sent ute: lägg din ansökan på en ödsligt belägen (men officiell) institutionsbrevlåda. Alla högskolans brevlådor ska funka som mottagare av t ex ansökningar, och har de inte tömts direkt efter deadline så måste skolan lita på att du lämnat in den i tid. Annars bryter de mot någon lag om offentliga myndigheter, har jag hört.

Lita inte blint på vad jag skriver nu – saker kan ha förändrats sedan jag lärde mig det här i statsvetenskapens grundkurs och några år senare, en sen och glad natt på AF-borgen, kom ihåg allt och därmed kunde fylla i och lämna in en giltig ansökan en god tid efter sista anmälningsdagen.

En extra krydda i det vardagsäventyret var att jag aldrig antecknade vilka kurser jag valt på annat än blanketten. Tack vare mitt speciella tillstånd den kvällen fick jag alltså ännu en spännande upplevelse när jag några månader senare fick reda på vilka kurser jag sökt egentligen.