Nu när man börjar vänja sig vid att Shine plockar hit stora neosoul-stjärnor är det kanske läge att hoppas på lite äldre motsvarigheter? Ikväll uppträder gamla Motown-rävarna The Temptations och The Four Tops på Portalen i Greve söder om Köpenhamn. Representanter för Malmös retrosoulscen kommer också vara där för att lyssna på, men också “snacka lite” med Temptations. Gammal är sällan äldst bäst, men jag hade ändå gärna sett dem på ett talkat golv närmre oss.
Dygnet Runt-TV hör inte bara till Sundets bästa eterunderhållning, det är folkbildande också. Den här gången lär vi oss vad som händer när spexmånen lyser över Lundagård, varför popmusik ska gå snabbt och mycket, mycket annat. Kolla in!
Första akten – intervju med Jonas Game och Lundaspexarnas Lincoln.
Andra akten – Margret testar, Sista ordet och inte minst Game live.
BRASKLAPP: I klubbtipsen säger jag att Original Bangarang är en reggaeklubb, då snackar jag den vidaste, samtida bemärkelsen där dancehall innefattas. Borde verkligen ha förtydligat det, för någon gammalreggae hör man ju sällan där.
Peter Jöback kör julshow på Slagthusets och Dygnet Runts Margret Atladottir passar på att både testa julbord och få en autograf.Foto och redigering: Simeon Ogén
Vanliga människor är de vi ser som statister i våra liv. Ni vet de där som vi aldrig kan pricka in namnet på, vad de gör, eller var de bor. På film ser vi dem i bakgrunden när hjältinnan står längst fram i bild. I svenska filmer är stjärnan den vanliga människan.
Eftersom SF dödat all konkurrens, så får man skynda sig snabbare än Malmökidsen på H&M-rea när man vill se något som inte är signerat Hollywood, Adam Sandler eller Ben Stiller. Den svenska filmen ”Järnets änglar”, som fladdrade förbi filmrepertoaren ganska obemärkt, handlar om tre tuffa tjejer som jobbar skift på järnverket i Luleå.
Vid en sekvens duschar de skiten av sig efter ett hårt pass, och i förgrunden ser vi en naken kvinna under dialogen. Salongen ljuder besvärat och skruvar sig i stolarna för denna vanligt nakna kropp med fel och brister, varför? Läs vidare »
Var ju på butiksinvigning av nya Impala i torsdags. Nu finns den på Möllan också och ungefär så här såg det ut där inne.
Inte så mycket kläder dock, några tishor på en klädhängare var allt vi hittade. Fast det behövdes knappast heller, det blev så varmt inomhus att glasrutorna immade igen och jag kunde rita lite på glaset.
På lördagen var det performance hela dagen på lite olika platser i Malmö. Vi hamnade lite oplanerat på den sista som var på Hemköp.
Konstnärens aktion gick ut på att koppla ihop sig med handbojor i två kundvagnar och sedan helt sonika ställa sig mitt i butiken. Fast när hon hade stått stilla i typ en kvart utan att göra något gick vi och handlade pastellfärgade skumsvampar till Pastellklubben istället.
Innan vi gick hann någon dock placera ut sina flyers på lite mer nyskapande ställen, så om det var någon som skymtade en lördagsshoppande pensionär som villat in sig på Jeriko under kvällen så vet ni nu vad det berodde på.
Byrån Lördag Morgon i Halmstad ger ut “Made in Sweden”, en go och glad kampskrift för kreativt företagande i Sverige. Det här årets utgåva har Ingvar Kamprad på förstasidan “iklädd en ‘gangstar-rap outfit’“.
Pimpa görjualla nuförtiden, men den här gången gick det nog längre än planerat. Kombinationen “Pierce” och 3 kan lätt dra tankarna till basketstjärnan Pierre Pierce som hade matchnummer tre i University of Iowa lag Hawkeyes tidigare. Mest omskriven är han nog för att två gånger ha dömts för sexrelaterade övergrepp mot kvinnor.
Den kopplingen verkar killarna bakom Made in Sweden, Christian Albinsson och Fredrik Petersson, inte haft koll på när de stylade Ikea-chefen.
– En kollegas farsa har sportbutik, så vi hämtade kläderna där och hoppades att han [Kamprad] skulle nappa, säger Fredrik Petersson, nyss hemkommen från TV4:s nyhetsmorgon och lite chockad över mitt lika som bär-förslag.
– Förhoppningsvis tänker ingen annan så långt att de kopplar samman de två.
Här kan du ladda ner hela tidningen och läsa mer om Percy Nilsson och Hyllie-projektet bland annat. Tidningen kommer också delas ut på gymnasieskolor och kunna köpas på Pressbyrån.
P.S. Tröjan ska säkert vara NBA-stjärnan Paul Pierces, nummer 34 i Celtic, och han är betydligt mindre pimpig.
För mig är den här hösten Anna Järvinen-hösten. “Nedgångslåten” fick mig att börja gråta på väg till jobbet häromdagen - tror att det var den där inledande visslingen tillsammans med den kalla, höga luften och mitt trampande som framkallade känslan.
Det jag just skrev är verkligen patetiskt. Men det är mitt sätt att förhålla mig till Anna Järvinen - och kanske det enda möjliga? Jag kan inte ta till mig den här musiken intellektuellt. Den bara tar sig in i mig och stannar där.
Därför stod jag med ett dumleende och gungade som en frikyrkofrälst på KB igår mest hela tiden när hon drog igenom sin skiva. Anna själv: svartklädd med genomskinlig hud och osminkade ögon - timid och innerlig på ett sätt som folk säkert kan störa livet ur sig på. Jag väljer att kalla det eget och djärvt och oförfalskat.
Sanningen att säga har jag nog haft större moments med Anna Järvinen i lurarna än på scen - kanske beror det på det sedvanliga KB-lördagssorlet som man aldrig kan komma ifrån (med det största störningsmomentet i form av en kille som skulle amatöranalysera varje låttext samt sjunga med så högt att han nästan överröstade Anna J själv).
Men den där sorlsvackan i mitten av konserten hämtades hem och avslutningen med låtarna “Svensktalande bättre folk” och extranumren, svängvissliga “Leena” och ovan nämnda “Nedgångslåten” var ren magi. Bandet var för övrigt grymt bra, särskilt killen som vid ett par tillfällen bytte cello mot en kvidande vacker såg.
Cirkus var helt ok. De hade en del seriösa ljudstrul och den rätt stora publiken kunde inte applådera upp dem på scen efter sista låten. Roligast med spelningen var kanske ändå Nenehs mellansnack om hur hon gått in på fel spelställe tidigare på kvällen. Hon hamnade i Anna Järvinens loge på KB och använde toaletten där innan hon upptäckte att något nog var fel.
Dramas kö var tillräckligt avskräckande för att jag inte skulle palla ställa mig där. Därinne såg det bra ut, och dekorationerna (Cindy Lee som vanligt?) av postit-lappar var fina. Max som tog 40 minuter i kön ångrade det inte.
Förrförra helgen ställde Buddha Lounge in sin treårsfest utan varsel och då kändes en ny toppenkväll där rätt långt borta. Kvällens stämning kom alltså som en överraskning. På ett positivt sätt kan man väl kalla deras lördagskväll för ett uppdaterat, roligare och lite äldre Privé. Bratsen kring 20 dominerade, men där fanns plats för alla.
Musiken var yngre generationens svennehouse (lite mörkare och fläskigare än de gamla HedKandi-samlingarna) med gamla och nya houseklassiker om vartannat. Djn “Michel de Tugam” hoppas jag få höra fler gånger framöver och dansarna framför honom gav hela tiden tillbaka i reaktioner.
En trend jag missat fram tills nu är huvorna på bratklubbar – såg minst 15 snygga tjejer och killar med huvtröja där ikväll,flera hade huvan på huvudet snarare än att låta den hänga över axlarna.
Förrförra helgen ställde 
