9 november, 2007Shine vs Safari: 1-1
Jag är inte Guds största fan av begreppet ‘Urban’. Det är ju positivt laddat för mig, men hur översätter du den jänkarslangen till svenska egentligen? ‘Förort’? Det är väl bättre än ’svart musik’ men fortfarande lite för apartheid för mig. Well, igår kom ordet ändå väl till pass.
Där hade du nämligen Malmös två starkaste och samtidigt mest skilda sidor av Urban-scenen på varsin sida Bergsgatan.
På Inkonst: Möllanreggae, 20kr och 18år i dörren.
På KB: Stekar-R&B, 200kr och 22år i dörren.
Shine hade lyckats få Ne-Yo att köra ett kvällspass för dem och en stor del av klubbens innersta publikkärna kom förstås dit. De flesta av dem har hängt med sedan Lovin-tiden och många av de äldre där känner du också igen som bilpendlarna till klubb Hemlig i Lund back in the days.
De är Lovin, so fresh and so clean och inte sällan lite äldre. När Lovin blev Shine plockade man in mer av den nya generationen soullovers men också fler som bara vill gå på R&B-disco, några av dem var där också.
Annars kunde jag räkna till fem mer aparta inslag som antagligen alla betalat inträdet: Ett och två var de två KB-urtyperna som på något sätt letat sig dit: två svennar i yngre 20-årsåldern med de obligatoriska plaid-skjortorna. Så jävla synd att Malmös klubbpublik inte blandas mer och oftare så.
Tre och fyra var Sebastian och Simón som jag väl mest förknippar med Tempohäng och svartfester. Fem var jag, som är på Shine/Lovin var tredje kvartal ungefär.
På Inkonst hade Original Bangarang nypremiär. Det var första gången för dem på Inkonst och jag minns inte att jag festat där tidigare när de bara haft öppet Foajéns innersta rum och inget annat. Det är en skitbra som vi förhoppningsvis får se mer av, det är säkraste sättet för Inkonst att köra smalare grejer bortom lördagar och inte verka öde.
Jonas Grönlund har alltid talat sig varm Bangarang på Volym men jag tror den här lokalen passar Safari Sound sju gånger bättre. Främsta anledningen är väl Basen – här kan de kräma på så mkt som genren kräver. Dessutom finns det mer plats på dansgolvet och det behövs, stället var fullt av entusiaster innan tolvslaget.
När Zoro gick igång på micken drog jag vidare mot Shine. Han är tapper men något viktigt klickar inte mellan oss, och jag verkar sällan vara ensam om den känslan när jag ser honom live.
Ne-Yo live då? Jovars. Som tidigare när soulstjärnorna kommit hit: ett kortare singbackhistoria där stjärnan river av hitsen, flirtar med damerna och inte så mycket mer. Singback är ey ok som klubbspelningslösning, men tyvärr gör väl kombinationen bortaspelning och budgetlösning sällan att artisten gör sitt yttersta. Sedan var publiken – inklusive mig själv då – rätt tråkig tyvärr.
Tjejerna skrek och några gånger lyckades amerikanarna tvinga fram respons från killarna också. Men de flesta händerna i luften lyfte inte taket utan spelade in spektaklet med mobiltelefonen. Som Triangeln-hetsen men med vuxna om man ska vara elak. Lite ironiskt att snubben får stämningen sabbad av apparaterna som han är där för att kränga, och att jag – Mr amatörplåta utelivet – lipar över det. 
Att gråta över att Ne-Yo plockar upp brudar på scen, ber dem dansa sexigt och håller hov med varenda en av dem i VIP:en däremot, det känns som att klaga på att Dolly Partons tuttar. Det är liksom halva grejen, hur o-PK den än är.
Dessutom var Ne-Yo, som så många R&B-sångare, rätt go och gay i stilen trots att han är stjärna. Jag minns en sketch om hur MJ(?) kan komma undan med allt skit tack vare sin charmiga röst och framtoning (jepp, det här var långt innan rättegången, bebishistorien och allt) och den grejen hade Shaffer också.
Kort och gott: Bättre start på helgen än Shine och Original Barangarang Bangarang igår är svårt att hitta.
P.S. Bästa nyheten: Shine delade ut nytryckta flyers för nästa storfest 1 december: Bobby Valentino! Om han mot förmodan är anonym för dig så räcker det väl att säga att Shine fortsätter hålla klubbtäten när det gäller dyra stjärnbokningar. Han lär peppa järnet för webbalbumet som släpps då.
Mer:
>> Sim Fitty konserverar högerhanden
>> Tidigare på dagen
1. Safari spela allt förutom flummig möllan reggae. Vad jag hörde spela de 90% ny dancehall så som ingen annan i Malmö kan spela det.
2. Klubben heter Original Bangarang och inte barangarang.
3. Va sägs om att klassa Shines musik som slisk RnB och Safaris musik som ghetto dancehall?
Hursom är det mycket trevligt med lite “svart musik” på Möllan. Det är inte varje dag man får uppleva det om man säger så. Läs krönikan som Jonas Grönlund har skrivit i nya nummret av Rodeo (finns även publicerad på ohbabyilikeitraw.com)
Kommenterad av Johan — 9 november, 2007 @ 21:39
Tack för namnkollen Johan! Jag säger alltid fel, men jag vet ju att det heter Bangarang egentligen
Mitt “Möllanreggae” beskriver mer publiken än musiken och slisk-r&b går inte an. Slisk är ju negativt laddat och det är inte schtek i min värld, jag gillar höga klackar (även om alldeles för få lär sig dansa i dem) och strukna skjortor, också.
Kommenterad av Gustav — 9 november, 2007 @ 23:26
Urban översatt blir -urban. Dock inte att förväxla med Urban. /Dryg innan andra koppen kaffe
Kommenterad av Kristina — 10 november, 2007 @ 12:21
Borde förstås bett om en översättning “till svenska förhållanden” istället.
Ordet urban som genrebeskrivning syftar på musiken som (först) spelas i USA:s “urban areas”. Traditionellt så har amerikanska innerstadsområden förknippats med sämre boendeområden för fattiga (invandrare och svarta) medan (den vita) över- och medelklassen bott fetare utanför stadskärnan.
Det är i den kontexten som “urban” får dagens betydelse. Och precis som “african american” i USA ofta får beskriva alla svarta (även om de kommer från Kingston, Daar es-Salaam eller Falun) så får “urban” beskriva allt från latin freestyle till neosoul.
Jag är som sagt inte världens största fan av uttrycket, men så länge det uttalas på engelska har det ändå en praktisk poäng i att ringa in en bunte genres, hur tyngt av gammal rasism det än är. Urban på ren svenska däremot Kristina, vad betyder det i musiksammanhang?
/pretto innan brunch
Kommenterad av Gustav — 10 november, 2007 @ 15:29
Inte mycket? Men som namn har det i alla fall en otroligt proggig klang. Alltid något? Nog sagt, dags för “kina-mat”(tyngd av stärkelse och gammal rasism)…
Kommenterad av Kristina — 10 november, 2007 @ 18:48
Mannen, varför dissar du Zoro. Han är lätt Malmös grymmaste MC. Energi som få.
Kamma dig!
Kommenterad av Griger — 12 november, 2007 @ 14:33
Hur kan du tracka ner på Zoro och påstå att folk inte connectar med han när han kör live??? Han är en av de mest livliga och energiska liveartister detta land har att erbjuda och bättre publikkontakt får man leta efter. Sen att materialet inte alltid e topp beror på vilka producenter han har jobbat med hittills. Jag har hört att Safari ska släppa ett mixtape med honom snart som bara ska innehålla nytt material och vara mer “Jamaica” inspirerad än “folkpopen” som JuJu records har släppt. Checka ut det, din åsikt kommer säkerligen att förändras.
Kommenterad av Triggafigga — 12 november, 2007 @ 18:48
Chilla lite. Att en journalist skriver att han eller hon och en artist “inte klickar” kan knappast ses som en diss utan en ganska mild uttryckt åsikt om att just den här artisten inte tilltalar skribenten personligen. Alla har inte samma åsikter, själv tycker jag Zoro är bra, även om jag kan hålla med Triggafigga om att han är bättre på annat material än det han fick rimma över på Juju.
Sen att utomstående generaliserar all jamaicansk musik som reggae är inte så mycket att göra åt just nu, gränserna är knappast knivskarpa på jamiaca heller då flera artister sysslar med båda. Det blir lite som att försöka skilja kommersiell hiphop från kommersiell R&B. Det är bara två sidor av samma mynt.
Men just i det här fallet kan jag hålla med om att Safari är väldigt lite “flummig reggae”. Just flummig reggae är det väldigt lite i allmänhet i malmö just nu. Den reggae som spelas är ju mer lovers (smöriga soul/kärleksbalader i slick kostym) än röka-ner -sig-roots.
En parentes innan jag lämnar kontoret för idag: ett av mina tidigaste minnen av Million Vibes (som jag nu gör klubb med alltså) var en rätt het diskussion i min lägenhet om vad som var mest ghetto av house och reggae. Om jag minns rätt så var det Soul Rebel-mattias och Will Jam-eric som var fullständigt på det klara med att house bara var mesigt, glittrigt dunka dunka för batty boys medan jag och Kristofer Zetterström försökte ge en liten mer nyanserad lägesrapport.
Kommenterad av Jonas — 12 november, 2007 @ 20:25
Haha! Men det närmaste ghetto som house-scenen kom var väl banji boy-tävlingarna i New York? Annars strävar ju housen hellre bort från allt det hårda, smutsiga i samhället än identifierar sig med det. Så drar vi bort mesigt och glittrigt och nöjer oss med “dunka dunka för batty boys” är jag helt med på Will Jam-Eric och Rebel-Mattias definition
/Houselover
Kommenterad av Gustav — 13 november, 2007 @ 11:45
Det är ju för att du som envisas med att bara lyssna på tank top-house från Ibiza!
Bobby Konders exempelvis (www.myspace.com/massiveb) var exempelvis houseproducent från början och mer primitivt än den tidiga trummaskinshousen från Chicago blir det knappast.
(sök på “Massive B” på Beatport eller Itunes om ni inte tror mig)
Kommenterad av Jonas — 13 november, 2007 @ 16:42