När min syster var liten vågade hon inte sova ensam om nätterna. Hon var rädd för att JR Ewing gömde sig under hennes säng.

Det var på den gamla goda tiden när familjer samlades framför tv:n för att skratta, förfasas och få en inblick i det glamorösa livet. Det var ”Dallas” – det självklara samtalsämnet i skolan, på jobb och på symöten.

Det var serien som gick hem i alla åldrar, lika mycket hos mormor som hos mig. Och skulle man råka missa ett avsnitt var det ingen katastrof, någon hade med största säkerhet spelat in det på VHS.

Jag minns tiden som en stor gemenskap. En samhörighet jag saknar och sörjer.

Men i min värld fanns också ett tv-program som skapade splittring och utanförskap. Det var ”V” – serien om utomjordingar, ödlor förklädda till människor, som intar jorden för att stjäla oceanens vatten. Alla i hela världen pratade om den, utom jag. Mamma förbjöd mig nämligen att titta med förmaningen att den inte var lämpad för barn.

I efterhand kan man ju ställa sig frågan vilket program som egentligen var mest skadligt för en ung själ, ”Dallas eller V”? För som tioåring var Dallas programmet som introducerade mig till det mesta – sex, alkohol, droger, otrohet, maktspel, orättvisor, våld, missbruk och dysfunktionella familjerelationer.

Men det djupaste avtrycket ”Dallas” satte hos mig var nog att, på ett övertydligt sätt, visualisera gott och ont. Serien lärde mig kanske mer än något annat att sympatisera med den svage och att aldrig ge upp hoppet om att rättvisan till slut segrar.

Det är svårt att nämna ett program som i dag har samma genomslagskraft som ”Dallas” hade under sina glansdagar. Det enda jag kommer att tänka på är ”Oprah”. Skillnaden är naturligtvis att de makalösa historier hon lyfter fram är hämtade från verkliga livet och ofta överträffar ”Dallas” skruvade värld med hästlängder. Och i en absurd värld fyller ”Oprah” en närmast religiös funktion för den moderna människan genom att predika glädje, hopp och tröst – en kärlekens folkrörelse med anhängare över nationsgränserna.

Men det finns naturligtvis andra sätt att finna den förlorade gemenskapen än att glo på tv. Därför blir jag överlycklig när jag möts av en välbekant plågad blick på stan. Sue Ellen välkomnar mig till Teater Terr­iers nya föreställning ”Dallas”. För att nämna väl valda delar av handlingen

”The saga of the wealthy Ewing family continues. Full sibling wars, adultery, ­threats of divorce and doomed new marriages. Don’t miss out of the season that solved the greatest cliffhanger in television history: Who shot JR?”

I väntan på ”Dallas the Movie” tänker jag därför ringa syrran och erbjuda henne chansen att bearbeta ett av barndomens stora trauman. JR is alive!

Text: Nadia Bhere