”Kan du hjälpa en hemlös med några kronor?”

Han ser ut att frysa där han står, tryckt intill husväggen. Det är november och svinkallt ute, han sträcker diskret fram handen, som om han är osäker på om han verkligen menar det. Som om han skäms.

Han kan inte vara mycket äldre än jag själv, tänker jag, och så skakar jag på huvudet. Nej, tyvärr, säger jag med min snällaste och mest inställsamma röst.

Det är klart att jag har några kronor. Men jag är inte beredd att dela med mig. Det där sista säger jag inte högt.

Så inser jag att jag känner igen honom. Det var på en fest, ganska precis två år sedan.

Han hördes och syntes mest av alla, han frågade mig om vi inte kunde ta en fika någon gång, men jag tog honom inte på allvar. Dels för att han frågade alla tjejer på festen samma sak, dels för att hans blick befann sig någon annan stans. Jag var arton år och hade inte hunnit fatta att det var ganska vanligt att folk knarkade istället för att dricka öl. Jag trodde bara att han var lite crazy. Sådär som vissa är. Och jag tänkte inte mer på det. Fortsatte att dansa och halsa Golden Gate.

Två år senare köper jag ekologiskt vin ibland, har förstahandskontrakt vid Värnhem och ett schysst jobb att gå till. Köper Aluma av Kicki utanför Hemköp och drömmer om att resa till New York.

Och någon som kunde ha varit som jag, kunde ha pluggat, rest eller bara shoppat julklappar till sin familj, måste istället be mig om pengar för att kunna köpa knark och kanske lite mat.

Alla som någon gång tagit droger hamnar inte där. Alla som röker på blir inte hemlösa. Långt ifrån. Men några blir det. Och för mig är det skäl nog för att aldrig testa.

Sedan jag flyttade till Skåne, och i synnerhet sedan jag började på folkhögskola, har jag börjat förstå hur socialt accepterat det faktiskt är att knarka. Men också hur man försöker att skapa en tydlig gräns, en distinktion. Knarka: okej. Knarkare: inte okej. Knarka: roligt. Knarkare: fult och skamligt.

När är man en knarkare? När man knarkat fem gånger? Tio gånger? När man knarkar mer än ens ekonomi tillåter? När man knarkar varje dag? När man också är hemlös? Jag har ingen aning var gränsen går. Förmodligen finns den inte ens. Man vet bara att knarkare, det är aldrig man själv. Det är alltid någon annan.

När jag fortsatt en bit ner längs gatan vänder jag mig om. Han är borta. Jag ser honom ingenstans. Och jag ångrar mig. Att jag inte sa något, att jag inte kunde hjälpa honom med några kronor. Kanske kommer det att dröja två år till, innan jag stöter på honom igen. Om han fortfarande lever då.

Och där, en söndagseftermiddag någonstans i drivorna efter helgens dansande nätter, slutar festen att vara rolig. Det är bara isande kallt, och en kille, inte mycket äldre än jag själv, har ingenstans att sova i natt.

Text: Kajsa Hellsing Rydergård