För mig är den här hösten Anna Järvinen-hösten. “Nedgångslåten” fick mig att börja gråta på väg till jobbet häromdagen - tror att det var den där inledande visslingen tillsammans med den kalla, höga luften och mitt trampande som framkallade känslan.
Det jag just skrev är verkligen patetiskt. Men det är mitt sätt att förhålla mig till Anna Järvinen - och kanske det enda möjliga? Jag kan inte ta till mig den här musiken intellektuellt. Den bara tar sig in i mig och stannar där.

Därför stod jag med ett dumleende och gungade som en frikyrkofrälst på KB igår mest hela tiden när hon drog igenom sin skiva. Anna själv: svartklädd med genomskinlig hud och osminkade ögon - timid och innerlig på ett sätt som folk säkert kan störa livet ur sig på. Jag väljer att kalla det eget och djärvt och oförfalskat.

Sanningen att säga har jag nog haft större moments med Anna Järvinen i lurarna än på scen - kanske beror det på det sedvanliga KB-lördagssorlet som man aldrig kan komma ifrån (med det största störningsmomentet i form av en kille som skulle amatöranalysera varje låttext samt sjunga med så högt att han nästan överröstade Anna J själv).

Men den där sorlsvackan i mitten av konserten hämtades hem och avslutningen med låtarna “Svensktalande bättre folk” och extranumren, svängvissliga “Leena” och ovan nämnda “Nedgångslåten” var ren magi. Bandet var för övrigt grymt bra, särskilt killen som vid ett par tillfällen bytte cello mot en kvidande vacker såg.