Vanliga människor är de vi ser som statister i våra liv. Ni vet de där som vi aldrig kan pricka in namnet på, vad de gör, eller var de bor. På film ser vi dem i bakgrunden när hjältinnan står längst fram i bild. I svenska filmer är stjärnan den vanliga människan.

Eftersom SF dödat all konkurrens, så får man skynda sig snabbare än Malmökidsen på H&M-rea när man vill se något som inte är signerat Hollywood, Adam Sandler ­eller Ben Stiller. Den svenska filmen ”Järnets änglar”, som fladdrade förbi film­repertoaren ganska obemärkt, handlar om tre tuffa tjejer som jobbar skift på järnverket i ­Luleå.

Vid en sekvens duschar de skiten av sig efter ett hårt pass, och i förgrunden ser vi en naken kvinna under dialogen. Salongen ljuder besvärat och skruvar sig i stolarna för denna vanligt nakna kropp med fel och brister, varför?

Innan Aq-va-kul stängde brukade jag och en polare gå dit på måndagar för att tvätta bort helgens synder. Han simmade och jag ångbastade. Det var en ”ren” fröjd att sitta bland håriga ryggar, plöfsiga magar, tjurnackar, tunnisar, gäddhäng, svennar, blattar, hängpattar och fan & hans överviktiga missfostermoster.

Vi människor är nakna för oss själva, eller för vår älskade. I smyg svär vi över vår tjocka mage, fula lår, håriga armar, konstiga fötter, stora näsa, sladdriga muskler, finniga axlar – kompositionen av det vi kallar ”jag” utsätts för hård granskning.

Cathrine Zeta Jones lider även hon av dålig självkänsla har jag läst. Herr Douglas får säkert ge henne komplimanger precis som vi vanliga berömmer den vi älskar. Vi måste ge hela tiden, oavsett om vi är från Beverly Hills, Bellevue, Holma, Limhamn eller Sorgenfri.
Men varför har vi svårt att ta beröm när vi får det? Varför tror vi inte partnern när denne tycker att vi är vackrast av alla? Hur kan man någonsin mäta sig med Brad Pitt eller Gisele Bündchen?

Alla som varit sambo kan väl den klassiska ritualen i badrummet innan gästerna kommer en mysig lördag, när man med stolthet i rösten säger till sin gudinna med fuktigt hår:
– Vad fin du är naken!
– Tycker du det?
– Ja det tycker jag.
– Vad är det som är fint då?
– Allt!
– Hur då menar du?
– Jo, hela du är jättevacker.
– Tycker du?
– Ja, det tycker jag.
– Jaså!?
– Joråsåatte… jag går väl och fixar en drink då, älskling?

Kollade in den fantastiska Richard Avedon-utställningen på Louisiana – magiska porträttbilder i svartvitt på celebra stjärnor, men också ”i-ansiktet-bilder” på enkla, grå och fattiga människor.

En jättebild på Andy Warhol med nakna och påklädda medlemmar från The Factory (Warhols klubb/ateljé) från 1969 delar museibesökarna i två ­läger – de som kollar in kukarna och de som vänder bort ögat…

Text: Johan Allard