Har ni också tjusats av superkrafter, gulliga figurer och glada färger i ”Heroes”? Börjar det bli pinsamt än? Jag menar inte serietidningskänslan eller de yviga gesterna – jag är pro-fantasy – utan den ökade graden av family values.

Utan att förstöra något för er som följer TV4 istället för att ladda ner kan jag säga att säsong 2 mer och mer liknar en strap onfylld satir av ”Dallas”. Fast med bra ljussättning och moderna klipp. Etniska stereotyper á la ”Snatch”, handlingskraftiga män à la… alla filmer, och ett militäriskt fokus på evolution, gener och blod. Det är intensivt och förföriskt.

Men det har blivit dags att koppla på det postmoderna distanserade filtret. Så länge älskvärda cheerleadern Claire (Hayden Panettiere) bara hade bibliska farsan Noah (Jack Coleman) att bekymra sig för var det hanterligt. Hans passivt-aggressiva familjestyre, för dotterns ”eget bästa”, är ruggigt men inte evigt. En dotter blir ju förr eller senare, typ, myndig.

När alternativet till patriarken presenterats som en pappa-upp-i-dagen tonårskille kände jag dock klaustrofobin bubbla upp i mitt inre. Claires senaste romantiska intresse, den ständigt pratande och aldrig lyssnade West (Nick D’Agosto), är ännu en psykopatisk stalker beskriven och hyllad som en stor romantiker. Och stackars Claire verkar inte ha någon annan möjlighet att erövra rörelsefrihet än att byta en dominant pappa mot en dominant pojkvän.

Både Noah och West är som födda ur ett manifest från den kristna ”faderskapsrörelse” som kopplar det moderna samhällets förfall till feminiseringen av mannen. Promise Keepers kallar sig till exempel ett nätverk som under välbesökta massmöten de senaste tio åren försökt uppfostra miljoner nordamerikanska män att våga vara en ledare för sin familj. Männens misstag sägs vara att ha lämnat över ledarskapet till kvinnor.

Nu lovar de att ta sitt ansvar. Att bli män igen. Som Noah och West, som av hela sitt ansvarstagande hjärta inte tänker på annat
än att skydda. Men i själva verket bara blir gudomligt irriterande och omöjliga att leva med. Och i takt med detta blir mina mysiga
tv-stunder likaså. Suck. Kan jag aldrig få ha min fantasy ifred från kristendom, darwinism och pappor?

I slutändan står ”Heroes” och stampar i samma gamla mänskliga självbild. Det pratas om evolution och om framsteg men
inget händer. Om och om igen ska cheerleadern räddas. Och ändå blir hon aldrig fri.

Text: Maja Karlsson