Det är lördag. Klockan börjar närma sig tio på kvällen. Eftersom jag är ungdom och bor i stad borde jag för länge sedan ha genomfört standardrutinerna för en vanlig utekväll: läppstiftat mig, ringt upp lite folk och börjat öla på någon högljudd pub.

Men ikväll är ingen vanlig kväll. Istället sitter jag hemma i mitt tysta rum. Festligt uppklädd och klar, med lite parfym bakom örat. Idag ska jag umgås med en vän som står mig mycket nära.

Vännen fyller år, det mousserande vinet ligger på kylning. Högtidligt sätter jag mig framför min dator, textar ”www.tradera.com” i adressfältet, loggar in med mitt ­lösenord. De välbekanta gula designdetaljerna på hemsidan hälsar mig välkommen på sitt ­typiskt förföriska vis. Det tar två minuter – sedan är jag som vanligt hypnotiserad.

Ni kan kalla mig prylbög. Om man sitter så pass många timmar framför denna oemotståndliga auktionssajt som jag gör förtjänar man inte att bli kallad något annat. Men hur kan jag avstå? Hur kan man annat än älska ett community vars användare marknadsför en Foppatoffla som ”*Mkt trendiga sexy skor rosa*”? Det är ett Svenssonskt paradis där man kan fynda allt från ”Gammel­smurfen spelar tennis” i originalförpackning till ej ifyllda stryktipskuponger från 1972 och ”äkta” märkesväskor med bling.

Själv letar jag främst second hand-kläder. Eller ”vintage” som jag efter träning lärt mig ger flest sökresultat.
Jag tänker på alla de gånger jag gjort ofattbara kap. Som den gången jag bestämde mig för att sälja lite kläder. Minns du det hajpade högstadiemärket Svea med sina streetsmarta sweatshirts? Bra. Idag är inte jackan smart någonstans, bara nopprig, längst in i min garderob.

Efter mycket tveksamhet låg jackan till slut uppe som auktion med ett löjligt lågt utropspris. Två dagar senare var samma jacka värd flera hundra kronor. Har jag missat något här? Står det i senaste Chili att Svea is back in style? Jag är lost och samtidigt tacksam för att kunna göra en tjej i lilla Lerum lycklig.

Jag ska erkänna att jag ofta lovar mig själv att aldrig mer logga in. Mest på grund av alla de gånger jag har känt mig lurad och besviken. Som när den dyra, sofistikerade pennkjolen visade sig vara en svart pentakjol á la H&M postorder i syntetmaterial. Eller den följsamma skinnjackan som på riktigt mest liknar ett svart vrålåk från 80-talet med för stora axlar. Eller gånger jag lockas till att testa var budgränsen går och vips sitter där med en klumpig plastskulptur föreställande Bambi. Jag har en vän som frestades att lägga bud på tre likadana mobiltelefoner. Han vann alla tre.

Lyckade eller misslyckade köp, charmen med detta välbesökta community finns ändå alltid kvar. Så medan mina ölande vänner högljutt skålar i lördagsnatten utbringar jag en liknande i stillhet. Kära last och hemliga älskling, grattis på åttaårsdagen!

Text: Kajsa Haidl