Jag vet inte om Wap-kedjemejlen ska sorteras som skämt eller hustle nuförtiden, men jag är inte mindre snusförnuftig än att jag måste svara på det varenda gång.

Kanske är DET den onda planen bakom? Läs vidare »

Det är lördag. Klockan börjar närma sig tio på kvällen. Eftersom jag är ungdom och bor i stad borde jag för länge sedan ha genomfört standardrutinerna för en vanlig utekväll: läppstiftat mig, ringt upp lite folk och börjat öla på någon högljudd pub.

Men ikväll är ingen vanlig kväll. Istället sitter jag hemma i mitt tysta rum. Festligt uppklädd och klar, med lite parfym bakom örat. Idag ska jag umgås med en vän som står mig mycket nära.

Läs vidare »

Allas vår hiphop-darling Timbuktu spelar på Mejeriet nu på lördag den femtonde och både du och jag vet att det kommer att bli hett och svett både på och framför scenen.
Ständiga följeslagarna och vännerna i funkorkestern Damn! sluter också upp. Och så blir det grymma scenframträdanden med gästerna Mapei, Tingsek, Promoe och Chords .

Det vill du inte missa – sån tur då att du kan vinna biljetter till dig och en vän du gillar extra mycket!
Svara bara på frågan och mejla svaret hit så fort du kan så kan du bli en glad vinnare.

Vad är namnet på bandkonstellationen som Timbuktu, Tingsek och Mårten Dahl har ihop?

Stadsguiden Allt om Malmö ska lägga ner, igen. Redaktionschefen där förklarar det med att de helt enkelt inte kan leva upp till namnet. Det är sant, men tråkigt, att sajten blivit sämre och sämre sedan den nylanserades för typ ett år sedan och inte alls täcker “allt om”. Det krävs jävligt mycket för att hålla kvalitet på en så stor sajt.

Dygnetrunt.se har sedan länge haft fler evenemang inlagda än Allt om… och mer korrekt info om grejerna (även om vi sällan skriver mer än den viktigaste infon). Däremot har vi inte alls satsat lika mycket på att bygga upp en databas med information om olika ställen. Inte än så länge i alla fall. Frågan är förstås om Lund och Malmö alls är tillräckligt stort för en sådan sajt.

Göteborgs Djungeltrumman etablerar sig i Malmö nu, men oavsett hur framgångsrika de blir så verkar de ha en mycket tydligare nisch mot klubblivet.

Hur vill du helst hitta info om vad som händer på stan? Allt på ett ställe, där söktiden blir längre och du får större chans att upptäcka högoddsare, eller nischad info på specialsidor, där det är lättare att hitta rätt och du får färre möjligheter att överraskas?

Malmösöndag, jag hade varit på konsert i dagarna tre (Harcourt, Jensen, Kjellvander) och behövde inte direkt en ny liveupplevelse.

Det är då man ska se ett band som The Twilight Sad. Tror de körde sju låtar, varje låt var som ett kapitel i ett jävla ångestfyllt tonårshjärta och varje gång som sångaren James Graham skrek rakt ut i luften på sin snyggt grötiga skotska (med micken långt ifrån) gick det rysningar genom hela publiken, i alla fall kunde man ana att det var så.

Scenspråket var också vackert i all sin inbundna glans. I profil, eller vänd helt från publiken, vred sig James plågat, hela tiden med ett krampaktigt tag om micken (eller om trumpinnen, som i fantastiska “Talking With Fireworks/ Here It Never Snowed”). Inte en enda gång stod han rakt fram mot publiken och lyfte blicken.

Konserten var föredömligt kort för ett band som bara har släppt ett album, inga extranummer och så gick man hem med den där känslan av att inget egentligen betyder nåt. Eller om det var tvärtom.

Vill du förkovra dig mer i bandet, kolla in Tony Ernsts högst personliga och omfångsrika skivrecension från tidigare i höst här.

Så, tillbaka från en galet välbesökt veggomässa. Röster i kön undrade varför den inte ordnades under åtminstone två dagar, för det var minsann ingen brist på intresse. Jag funderade lite över om alla som var där redan var fullfjädrade veganer/vegetarianer eller om det var lika många “nyfikna och nästan där” som hade kommit dit.

Hur som helst, smakprover på köttalternativ (biffar och bitar av soja, jordnötter m.m.), kakor för diverse allergier och så en helt vegansk jultallrik med bland annat sojabullar, rödbetssallad, bröd och rödkål.

Programledaren för “Sex med Victor” i SVT, Victor Bernhardtz, intervjuade serietecknaren Liv Strömquist om hennes vegetariska uppväxt.

Hon berättade bland annat att folk hade varit oroliga för att hon och hennes syskon skulle bli väldigt kortväxta på grund av proteinbrist, men att hon nu med sina 175 centimeter var den kortaste av syskonen. Så ingen fara där.

Många nappade på det där med djurfri jul verkar det som, Olof Werngren skickade den här bilden från kön till Vegomässan nyss:

Veckans program har temat “Män som skriver och sjunger”. Vi hälsar på Carl-Johan Vallgren och Pär Thörn, Margret Atladottir hatar manliga skribenter, Viktor Ström läser en kontaktannons och inte minst så hälsar Emil Jensen på och spelar live i studion.

Kolla in!
>> Första akten
>> Andra akten

What time is it? It is tävlingstime!

På tisdag spelar José González på KB tillsammans med Uppsalabandet Promise and the Monster. Svarar du rätt på frågan och mejlar in så snart som möjligt kan du vinna konsertbiljetter till dig och bästa kompisen!

Vilken världsstjärna har José gjort en duett med, utan att (då) någonsin träffa tjejen?

Tävlingen stängdes på måndag eftermiddag – vinnarna (och de mindre tursamma) ha mejl i låddan.

Ed Harcourt är, precis som de flesta andra musikanter, i stort behov av pengar. Han är kickad från skivbolaget och nu ska han ta timeout från den egna musiken och skriva låtar åt “boybands” (som han själv uttrycker det).

Och igår på ett nästintill fullpackat Inkonst var det typ det enda som snurrade i mitt huvud: Karln behöver ta en paus, skaffa barn och göra lite pengar på sin omvittnade låtskrivarförmåga och sedan komma tillbaka. Och verkligen VILJA sjunga fram sina kärleksmelodier. Så att de känns.

Det råder ingen tvekan om att Ed Harcourt är en fin kille och en duktig låtskrivare. Publiken gillade honom. De stimmade och ölade, applåderade både snällt och engagerat konserten igenom.

Men den här sortens artisteri kräver nerv, en uppriktig desperation i rösten och ord framsjungna på ett sätt så att man dras med, kanske till och med ryser.

Det fanns små små stunder av det, i den allra sista låten “Apple In My Eye” och i “Loneliness”, där Jonna Lee körade. Resten av tiden framstod han mest som en mycket blek kopia av sig själv, så som jag har upplevt honom tidigare.

Och inte var det nödvändigt med 26 låtar. Inte utan ett band som kunde ge dem det driv de förtjänar. Ed gör så gott han kan med finlir på piano, hur han kompar sig själv med en delaybox och med en gitarrist förpassad till scenens periferi.

Och mellansnacket var ju kul. Där tände han till. I övrigt hade jag önskat att han hade kunnat interagera lite mer med publiken än med sitt rödvinsglas.