Som äkta musiknörd är musik självklart något som diskuterats ingående många gånger med fellow-musiknörd-vänner. Musik och alla dess bieffekter. Som den typen av musikelitism vi som musiknördar ofta tycker oss ha rätt att ägna oss åt och ge uttryck för.

Detta är självklart fel av oss och även det diskuteras ibland när vi är ödmjuka och berusade och därför extra kärleksfulla mot världen i allmänhet och detta underbara som kallas musik.

Vi säger: ”Självklart har alla rätt att gilla vad de gillar. Vårt problem är inte folk som gillar dålig musik utan folk som är likgiltiga inför det. Det kan vi inte förstå och det gör oss fientliga. Om folk vill älska A-teens och Basshunter så fine! Så länge de älskar det och inte bara har det som bakgrundsorl.”

Sedan dricker vi upp våra öl, går hem och somnar, lyckliga i vetskapen att vi är goda, men att vi, som alla andra ibland behöver rensa ut våra übermensch-idéer.

Man vaknar harmonisk och ler åt mänskligheten, vandrar till busshållplatsen och sätter sig på en buss. Och leendet försvinner. Ett gäng har satt sig på bussen och turas (i bästa fall) om att spela hemsk radiomusik på sina mobiler.

Mänskligheten faller i ens ögon, och en själv också eftersom detta visar att man har så pass mycket högre toleransnivå för dumheter när man är full så att man förmodligen borde överväga en karriär som alkoholist för att få känna sig som en bra och öppensinnad människa.

Men vänta nu!

Är detta ett fall av bitter musikelitism? För det första har dessa typer missat den bästa sidan av jantelagen: att man ska visa hänsyn till sina medmänniskor. Att påtvinga andra sin musik går an på Roskildefestivalen, stranden och kanske en och annan parkfest. Att spela det ur crappy mobiltelefon-högtalare är grymt, inte bara mot andra bussresenärer utan även mot mobiltelefonsinnehavarna själva.

Att de dessutom väljer att lyssna på det sättet när det finns bra öronsnäckor eller briljanta jumbo-hörlurar är ett säkert tecken på att de egentligen inte gillar musik. Det är någon form av statement av dominans snarare än genuint musikintresse. Vilket gör mitt gnäll relevant.

Mitt och mina vänners fylle/hippie-resonemang borde alltså omformuleras:
”Vårt problem är inte folk som gillar dålig musik utan att folk som egentligen är likgiltiga inför det envisas med att spela sin skit högt, på dåliga ljudanläggningar på allmänna platser för människor som bara vill sitta i sövande, lätt brummande tystnad på väg hem utan att störas av andras bekräftelsebehov. Och att det görs bara för att det går.”

Jag tror jag kommer att sova gott i natt i alla fall.

Text: Hannah Oredsson