Har ni varit och sett Control än? Och var ni och såg This Is England och/eller Inland Empire när det var dags? ­Eller är ni som jag, trötta på att behöva vänta uppåt ett halvår innan ni får stilla era begär och valde istället att sätta er med datorn en kväll för några månader sedan, badande i Corbijn-inducerat grått ljus?

Alltså jag är så jävla trött på det här. Jag gillar att gå på bio, det gör jag verkligen, jag instämmer helhjärtat i Sf-mantrat ”film är bäst på bio”. Men det gäller faktiskt all film. Så hur kommer det sig att del tre av sågade och oinspirerade zombiefilmer som Resident Evil börjar visas i Sverige redan två veckor efter att de har haft USA-premiär oavsett hur slutkörd skiten är, medan smalare filmer (eller bara inte alldeles stensäkra kassakor som We Own The Night och Eastern Promises) – praktiskt taget undantagslöst – alltid låter vänta på sig?

Givetvis är inte inledningsvis nämnda exempel värsta blockbusterfilmerna men de kan knappast ses som osäkra kort heller. Vi snackar ändå bra, allmängiltig, snyggfilmad och ytterst väl-castad film här. Film som man varken behöver vara ett Joy Division-fan, gammal Thatchermotståndare eller (let’s face it) gravt hjärnvriden för att uppskatta. Således borde det finnas en bred målgrupp och filmerna måste anses värda att satsa på.

Så hur funkar det när man sitter och ska komma fram till vilka säsongens filmer ska bli? Varur stammar motviljan att ta in de lite svårare och intressantare filmerna? Det borde rimligtvis inte komma som en chock att det finns folk som gillar smalare grejer också, enligt min erfarenhet är vi till och med hyfsat många.

Ignorerar man sunt förnuft och utgår krasst ifrån att det inte finns något intresse för olika typer av film, är det så att inköparna medvetet förolämpar oss genom att förutsätta att deras enkelspåriga och pengakontrollerade smak också är vår?

Tror de att vi helt enkelt inte är smarta nog att begripa vad det är som pågår om vi inte guidas av en spikrak handling med en explosion var femte minut och en kulmination i form av slibbiga kyssar utväxlade mellan tvålfagra Hollywoodfavoriter? Och är det verkligen så att de inte fattar att ”problemet” med fildelning som är så populärt att gnälla över till en alldeles otroligt stor del är deras fel?

Det är inte rimligt att vänta sig att Folkets Bio ska klara av att dra hela lasset själva och rent konkurrensmässigt kan man ju tycka att det faktum att nämnda förening – trots ekonomiska problem – lyckats hänga kvar och visa bra film sedan 1973 just med hjälp av omgivningens intresse och engagemang borde trigga en synaps eller två.

Vänligen gör oss alla en tjänst och ta av skygglapparna och omfamna variationen, behandla era kunder med den respekt vi förtjänar. Eller förbered er på att gå en skivbolagsmässig framtid till mötes.

Text: Cathleen Perlman