Man ska aldrig nöja sig med mindre än det bästa. Kan vara värt att tänka på.

Som den gången när jag var fjorton och gick på dejt med en kille som visade sig vara nynazist. Vi hade pratat på msn innan, man tycker ju att jag borde ha anat något. Förmodligen gjorde jag det, men tänkte att vadå, lite ideologi får man väl offra, jag kan ju faktiskt få hångla. Vi gick till ett lajvarfik i Gamla stan, han bjöd på apelsinjuice och fällde sedan den bevingade kommentaren: ”Man borde släppa en stor jävla atombomb över hela Mellan­östern, för de kan ju bara lösa konflikter med våld.”

Jag vill tänka att jag reste mig och gick, alternativt hällde apelsinjuicen i ansiktet på honom. Men om jag påstod det skulle jag ljuga. Jag tror nämligen att jag satt kvar. Möjligen sa emot.

Kan tillägga att det inte blev något hångel.

Eller som den gången, det var några år senare, i en bergsby i södra Polen. Jag blev smickrad när bönderna låg på sina traktor­tutor när de körde förbi, ännu mer smickrad när de ville ha sina jordiga händer ­innanför mina trosor. Kände mig för en kort stund nästan lycklig.

Samtidigt var det inte bara jorden som skavde. Det var någonting annat också, en tanke: Är detta allt?
Det här kanske är extrema fall. Och ja, man blir äldre och man lär sig. Men jag tror att tjejer nöjer sig alldeles för lätt. Och killar, skaffa lite självinsikt, och börja läs böcker! Det är dags att bli kompatibla.

På Wikipedia kan man läsa: ”Inom teknik, i synnerhet datateknik, innebär kompatibilitet att flera system följer samma standard och därför går att använda tillsammans.”

Solklart.

Varför ska vi tjejer ska acceptera att våra pojkvänners största intressen fortfarande är att leka krig och köra med leksaksbilar? (Dock under något mer sofistikerade förhållanden. Det vill säga World of Warcraft och GTA.)

Varför ska vi acceptera deras dåliga försök att vara intellektuella, deras pretentiösa dyrkan av Bukowski och Kerouac, och ett obskyrt gitarrband från en smutsig engelsk arbetarstad.

Hela manligheten är ett stort svart hål. Samma saker som ständigt sugs in.

Man kan ge dem en bok av Sarah Kane eller Sara Lidman, någonting för att kompensera enfalden. Man kan säga: ”Jamen läs då! Och kom tillbaka om ett år, när vi är kompatibla.”

Man har faktiskt rätt att kräva vissa saker. Som till exempel en kille som är Vista och inte 95, som inte hänger sig så fort man vill diskutera någonting viktigt.

Med ett bättre självförtroende och en mer selektiv reptilhjärna hade mitt femton­åriga jag kanske insett att det fanns massor av nynazistbrudar som var bättre lämpade för hångel med nynazistkillen än vad jag var. Och att jag inte skulle acceptera något sämre än en man som lyssnar på Bikini Kill, och som inte roas av att döda människor – ens på låtsas.

Text: Kajsa Hellsing Rydergård