Jag har en rätt personlig inställning till det brittiska Preen. Inte direkt till märket, eller till de sammanhängande kollektionerna, men till de enskilda plaggen. Jag står gärna och väger en Preen-klänning i handen, för att känna tyngden av mängd tyg det gått åt för att skapa de små mystiska draperingarna som växer fram i plagget. Preen är för mig ordentliga färgtoner. Välblandad orange och menande rött.

På en Preen-visning är det svårt att se på kläderna på samma ödesdigra sätt. Antagligen för att de har totalt motsatt effekt av en Monét-tavla – man får först en rättvis uppfattning av plagget när man går riktigt nära.

Något som dock framkommer väldigt väl, när Preen-designen visas i totalt sammanhang, är vardagligheten. Hur tillmötesgående många outfits är. Det är många overaller, caper, stora jackor som knölas ihop med midjebälte, LÅNGA stickade cardiganärmar får dingla längs sidorna, mycket tunnstickat och strumpor. Inte overknees eller knästrumpor, bara vanliga strumpor som obesvärat får sticka upp ur ankelbootsen. Myskläder helt enkelt.

Överlag känns dock inte kollektionen lämpliga enbart för slappa hemmakvällar. Outfitsen är grundligt försedda med detaljerna som klär upp myset: spindelnätsspets (som sticker ut här och där, som olydiga underkläder), gula toner som spär upp det karamellgrå och mycket blöt siden.