Att Vibskovs visningar inte är några in-ut, in-ut-catwalks har vi lärt oss. Förutom att han alltid presenterar en totalspexig föreställning, tight till sitt kollektionstema, är han den enda designern som välkomnar allmänheten till sina visningar.

Precis som i höstas, när han presenterade “The Fantabulous Bicycle Music Factory”, hade en helt sjuk mängd folk (bara presskön var längre än en svettig kväll utanför Debaser) vallfärdat för att se sin hjältes nya kompositioner.

Folket som sipprade in i Christianias Grå Hal blev mötta av en massa laboratorieklädda personer som delade ut små mintshots och gröna kakor. Labbrockar i modesammanhang brukar oftast förknippas med Martin Margiela, eftersom all hans butikspersonal går klädda i dem, men där stannar likheterna mellan de två klädskaparna.

Till skillnad från Martin Margiela, som inte gjort ett offentligt framträdande på 10 år, är Henrik Vibskov extremt närvarande som person. Jag syftar inte bara på att han stod och hängde vid ingången när hans publik började släppas in, eller att han under hela modevisningen spelade experimentella trummor bredvid en kontrabas, men också hur han lyckats filtrera varenda liten detalj genom sin personlighet.

Själva visningen var förutsägbar. Det vill säga förutsägbart briljant. Inga höga förväntningar var i onödan.

Alla modeller hade gröna ansiktstäckande luggar, flätor och oregelbundna gångstilar. De gick ömsom snabbt, ömsom bakåtlutande långsamt i det uppblåsbara mintlandskapet. Det fanns många showpieces - det gillar vi - bland annat lite catsuits och gigantiska jackor.

Showen avslutades med att Vibskov själv tog ett ärevarv dansande med modellerna i ett tåg efter sig. Fint. Minimarkets Sofie berättade att hon kände sig alldeles lycklig i kroppen. Jag tror många kände likadant. I högtalarna uppmanade någon alla att gå och dricka upp gratisölen.

“Blir det dunderfest nu?” frågade en i mitt sällskap.
“Ja.” svarade en annan. “Kom vi går hem.”