Jag trodde att det där med att ha sitt glada barnasinne kvar var något som man använde för att elda upp scouter och tokiga barn ute i skogen. Men nej, nej, i Danmark är det tydligen en politisk dygd också.

Jag hade skaffat biljetter till premiären av “The King and I” på det Ny Teater och kände mig både snäll och självuppoffrande. Trodde liksom att musikaler var något som körde på repeat vid sidan av den verkliga världen – men att min 11-åriga dotter där skulle få sitt behov stillat av tro på jorden som ett glatt och trevligt ställe att vara på.

Min tydliga felbedömning visade sig så fort vi kom in genom dörren. Röda mattan gick uppför trappan förbi ett hav av filmkameror. Tydligen befann vi oss mitt i en stor mediabegivenhet. Något som skulle tillföra nytt syre till det kulturella livet i Kungariket Danmark. Och för att undanröja alla tvivel trängde sig danskt folkepartis Pia Kjærsgaard och ministern för nordiskt samarbete, Bertel Haarder, (med svansarna väl gömda) in på raden framför oss. När folk sedan började att resa sig upp på balkongen och neråt i raderna kände jag mig lätt yr.
“Mamma, mamma kolla där är Määri!”

Och ja, såklart. Frede and his tasmanian chick.
Handlingen kort: Ung, näsvis engelsk guvernant får hjärtat att smälta på den grymme kungen av Siam. Med mod och klippande ögonfransar får hon honom att förstå att hans sätt att styra minsann inte går an. Sensmoral: ljuset från den upplysta världen segrar över mörkret.

Möjligen ska man bo i Danmark för att kunna känna hur djupt obehagligt det här är. Tunga som stenblock faller pusselbitarna på plats runtomkring en. Här finns inte längre råd till några tillfälligheter, kulturen har blivit en samordningsprincip som ska konsolidera folkets känsla av förträfflighet gentemot allt som är nytt, primitivt, alltför avantgardistiskt eller långt borta.

När föreställningen var slut blev det stående ovationer. Den befriande finalens dramaturgiska höjdpunkt var när kungasonen lyckades genomtrumfa att folket inte längre skulle behöva lägga sig på knä för kungen.
Så stort! Så rörande! Att vi här – i ljusets rike – 130 år senare reser oss upp för Frederik och “ Määri” både när de först anländer OCH efter pausen är ju självklart. Allt annat vore ociviliserat.

Men “hvad ved vel bønder om agurkesalat” och Gud bevare Danmark. Den där om bjälken i ögat är bortretuscherad från danska biblar.

Att Bertel Haarder I sitt tal som nytillträdd minister förkunnade:
“Det är viktigt för mig att fortsätta arbetet med att öppna dörrarna för Norden till den globaliserade världen” är det absolut roligaste jag har hört på länge.

Text: Malin Waak