Liiide antiklimax ändå. Rust öppnar efter långa månaders paus, renovation och nybygge efter branden där. Jag kommer dit efter att ha längtat, spekulerat och hoppats. Och så …jaha?

Stora delar av stället är sig likt. Det var ingen kass lokal då, så fine, men Rust har haussat samarbetet med designbyrån Kilo (som också jobbat med Norse och Wood Wood) och arkitektbyrån Hartkorn till den grad att jag förväntat mig mycket mer. Det nya är en extra våning öl- och rökrum och ett trapphus som förbinder de nu tre våningarna.

Innan jag börjar gå in på detaljer kan det vara värt att minnas Rust brasklapp, de är inte helt klara med inredningen antagligen, saker kan bli bättre. Men hur tänker man när man gör en nattklubbstrappa i flera våningar av perforerat stål? Förvisso är det hyfsat underhållsfritt och halkrisken minimeras ju – eftersom allt som spills i trappen rinner rakt ner på folket under…

Jag tjatade mycket om gamla Rusts blinkande golv – det var ett signum som särskiljde stället från andra. Den enda direkt synliga skillnaden i källaren nu från tidigare är att de ersatt golvlamporna med svarta plankor. Tack och lov berättade Alvaro i Kernefamilien (som också ska köra torsdagsklubb där framöver) att lampgolvet finns och funkar under plankorna. Är vi bara tillräckligt många som tjatar om att få det tillbaka är det inga problem att riva upp det nya.

Musiken? Hua. När jag kom dit vid ett-tiden spelade Ibrahim electric och det är väl en schyst, lokal late night-bokning. Sedan började de spelade blandade alternativa hits som (t om) skulle få KB:s DJ att muttra publikfrieri och helgerån. Samma grej på alla golven, plus den där lite sunkiga känslan av nittiotal med muggig funk-elektro. I öl- och rökrummet spelades ett indieblandband i samma klass, med t ex Beatles och The Cure på listan – bra musik, visst – bara sjukt förutsägbart och slitet. Kernefamilien gick på först 04 och det var lite för sent för att vi skulle hålla ångan uppe.

Kanske borde jag anat oråd när jag läste programmet där det mest upphetsande hittills är gamle gubben Jazzy Jeff, men jag lär mig väl aldrig. Inte efter den här kvällen heller tydligen – jag har inte alls gett upp hoppet om en nytändning. Rust har alltid slagits bäst i underläge och med gårdagen såg man till att hamna långt, långt ner.