13 mars, 2008Matilda Berggren: Välkommen till träsket
Jag kallar det dagdrömsträsket – att arbeta med något man egentligen inte alls ser någon som helst framtid i eller brinner för passionerat. Jag pratar om en längtan, en längtan efter ett yrke som man älskar och en vardag där man inte vantrivs. Om den obekväma känslan av att man skulle kunna vara så mycket mer, men där står man och rensar andras matrester och slickar otrevliga kunder i ändan. Och känslan av att ditt sunkiga och lågavlönade heltidsarbete knycker din tid vårdslöst ur dina händer.
För vad ska vi göra? Vi som tog studenten för inte alls så längesen (känns det som), och inte har bestämt oss (pseudonym för att inte våga) för vad vi ska satsa på helhjärtat? Vi som inte vill plugga en filosofikurs på universitetet, vi som inte vill bo hemma när vi är 21. Någon måste ta skitjobben, så där hamnar man.
Missförstå mig rätt, jag är stolt över att ha ett arbete, att kunna betala min hyra och mina räkningar och få känna mig lite mogen. Men den där fan-vad-vuxen-jag-är-känslan varar lika länge som en nikotinkick, och det är ingenting jämfört med tillfredsställelsen av att ha mättat sitt skapandebegär. Men vem orkar det när kroppen känns sliten och ihålig?
Bara en sådan sak som att jag skriver detta känns som en stor bedrift av mig just nu. För kneget knycker inte bara din tid, utan även din kreativitet. Man kommer hem, helt död men hela sinnet bara skriker efter att få göra något kreativt.
Skriva en ny låt, avskaffa monarkin, eller bara hänga upp en tavla, ja vad sjutton som helst, men lik förbannat hamnar man där framför Facebook med en snus under läppen, som en zombie för man är bara helt jävla tom och oinspirerad när man varit en smilande robot i åtta timmar. Man lägger sig klockan halv två och undrar vad fan man egentligen har gjort. Ingenting!
De två lediga dagarna är guld värda, och man är mycket väl medveten att man borde spendera dem på att göra allt det där kreativa. Men man är socialt uttorkad, så det blir öl och fylla istället, och jag hatar att erkänna det, men där i berusningens stillastående tillstånd, först då känner jag mig lite lycklig.
Jag är inte bitter, det är det sista jag ska bli. Det gör bara lite ont. Det gör lite ont att trampa på sina mål, att vara statist. Det gör lite ont när man inte längre får en kick av att låtsas att man är Mia Wallace när man kollar på Pulp Fiction, och det svider lite när knoppar brister och dagdrömmarna har blivit vardagsmat och inte längre räcker till.
Men jag fortsätter traska i mitt dagdrömsträsk, för det är okej om jag fastnar med foten i en dröm då och då. Det är bitterljuvt, men behövligt.
Text: Matilda Berggren
Mycket bra skrivet!
Inom vilken yrkesgrupp man är verksam i spelar egentligen ingen roll, utan bara känslan av att vara malplacerad. Själv är jag inom “högstatus”-yrke men har ändå samma känsla av att inte ha gjort något när dagen är slut, veckorna gått och månaderna läggs på hög. Att stå still i utveckling och inte känna sig det minsta kreativ eller driven tar knäcken på en.
Det enda positiva är att man kämpar lite extra för att ta sig bort… och att man aldrig vill dit igen.
Kommenterad av Lisa — 13 mars, 2008 @ 10:43
Håller med. Både bra skrivet och tänkvärt.
Kommenterad av Popjuristen — 13 mars, 2008 @ 10:59
Jättebra skrivet och gud vad man känner igen sig! Tycker Dyngan ska erbjuda dig jobb som skribent, då kanske både du och dyngan skulle må lite bättre.
Kommenterad av Mona — 14 mars, 2008 @ 13:06
Det här var bland det bästa jag läst i mitt liv. Låt inte dom jävlarna ta dig!
Kommenterad av Carl — 15 mars, 2008 @ 13:06
Har du fler förslag på vad som skulle få oss att må bättre så tveka inte att ge oss dem Mona
Kommenterad av Gustav — 15 mars, 2008 @ 17:23
Skitbra Matilda!
Kommenterad av Elin — 16 mars, 2008 @ 13:09
Fan vad duktig du är, Matilda! Riktigt bra skrivet. Jag känner verkligen igen mig i detta.
Kommenterad av Jonas J — 17 mars, 2008 @ 23:29
TACK så mycket alla!
jag har en blogg också: www.matildaberggrens.blogg.se
och sådär.
Kommenterad av Matilda — 18 mars, 2008 @ 2:04
“Men jag ger inte upp så lätt. Jag vet inte exakt var revolutionen kommer att starta, men jag inbillar mig att min gråa, trista vardag är en lämplig plats. Jag vet inte exakt när, men jag tror att nästa gång jag ligger hopkrupen under bordet och undrar om livet verkligen inte ska vara roligare än så här, är en lämplig tidpunkt.”
Kommenterad av ck — 7 april, 2008 @ 14:07
ck: var läser man resten?
Kommenterad av Matilda — 9 april, 2008 @ 18:13