Bio för nittio spänn?! No way, svarar jag surt när mina vänner frågar om jag ska med. Tro inte att jag inte gillar film, för det gör jag. Men jag föredrar rimliga priser.

Istället bestämmer jag mig för att låna hem en hög filmklassiker, med chips och filtar som sällskap. Det är ju ändå januari och för kallt för att gå ut. Sagt och gjort, samma kväll går jag ner till min lokala videobutik och med mig har jag en lista på filmer jag länge velat se.

På väg till affären tänker jag på alla de filmkvällar jag hade tillsammans med mina vänner när vi var minderåriga ton­åringar. När man, för liten för att klubba, istället gick till sin videobutik och vrakade bland tusentals filmtitlar, träffade sina andra kompisgäng bland de välfyllda hyllorna och köpte micropop. Valet av rulle var inte lika viktigt då som nu måste jag erkänna, idag hade jag förmodligen inte accepterat en fredagskväll med ”American Pie”-film. Men videobutiken var ändå stället att umgås på. Stället där man skulle hänga en fredagskväll.

När jag kliver in i lokalen slår det mig att videobutikerna har förändrats. De minderåriga tonårsgängen syns inte längre till. Och jag förstår dem. Vem vill fredagshänga i en butik tom på folk, så när som på ett par i trettioårsåldern som i lysrörets sken står och tjafsar om ifall de ska hyra ”The Bourne Ultimatum” eller ”Hey Baberiba”?

Chipsens datum har gått ut för länge sedan, filmaffischerna är daterade, hyllorna står sorgset tomma. Här vill man inte stanna längre än nödvändigt. Jag famlar efter filmerna på min lista utan resultat, varpå jag frågar personen i kassan om hjälp.
– Ursäkta, men vart kan jag hitta Kieslowskis filmer, ”Trainspotting” eller ”Star Wars”-trilogin från 80-talet?
– Tyvärr, vi tar knappt in sådana filmer längre, är hennes svar.

Vadå sådana filmer, tänker jag. Bra, sevärda filmer? Klassiker?
– ”Star Wars”-trilogin har vi på köp-dvd, för 599 kronor”, fortsätter hon. Jag väser åt henne att jag inte vill KÖPA en film. Jag vill hyra ett exemplar i två dagar och inte betala en förmögenhet för detta. Är det för mycket begärt?

Tydligen. Jag tänker att det väl är det som är felet. Videobutikerna har inget ansvar att föra kulturarvet vidare. Inget ansvar att beställa in alla ”klassiker” och agera filmarkiv. Videobutikerna är enbart vinstdrivande. Så länge Lolafilmerna, italiensk gladporr i 50-talsmiljö (för porren finns ju alltid att få tag på i videobutiken), säljer mer än vilken ”smal film” som helst, finns det alltså ingen anledning att ändra på ordningen. Bitter och irriterad går jag tomhänt hem igen, slår på datorn. Är det konstigt att folk laddar ner nu för tiden?

Text: Kajsa Haidl