…veckans tema presenterar vi en av alla frodiga bilder från filmen Taxidermia.

Den visas på Filmstaden i Lund kl 18 ikväll och guess what? Känsliga tittare varnas.

Ett nytt nummer ligger snart nära dig och i den hjälper vi dig fixa biljetter till förhandsvisningen av Michael Moores nya rulle. Ett tryckfel (på tangenterna då) har tyvärr gjort instruktionerna till ett IQ-test delight, men förhoppningsvis funkar det ändå. Mejladressen du ska anmäla dig på är förstås sicko@dygnetrunt.se och inget annat. Aight?

Nu kommer den. Uppföljaren till Plötsligt i Vinslöv.

I söndags började dokumentärfilmarna Malin Sköld och Jenny Bergman på film nummer två om våra antihjältar Holger Nilsson och Kjell Fredriksson som har satt stationssamhället mellan Kristianstad och Hässleholm på kartan. När filmen kommer är ännu oklart (förra filmen tog typ två år att få ihop).

Jag ringde upp filmens mest lysande stjärna, Holger, för ett snack om Jacko Jackonelli, kändisskapet och förväntningar på uppföljaren. Läs vidare »

Just nu: Badstollen Ola Ström berättar om sina groupies med så många roliga – och insiktsfulla – citat att jag inte hinner skriva så mycket här.

Groupies alltså. Principen verkar vara att så fort fler än tio personer fokuserar på dig samtidigt så är du näst intill oemotståndligt för det andra könet, åtminstone om du är kille.

Intressant ämne så här efter Hultsfred och allt, bra twist på (annars) ännu en Gertten-film om Malmö. Kolla in själva: Rolling like a Stone.

Och nu undrar du hur det gick det för Ayres/Tittsworth efter spelningen igår? Jorå. Sverige är fortfarande ett välkomnande land för utländska stjärnor.

Grattis Skåne! Tillsammans med Fox News “fair and balanced” rapport från Rosengård är väl det här den internationella bilden av regionens fantastiska huvudstad:

Filmen är full av guldklipp men jag gillar särskilt killen som hälsar oss välkommen till Malmö - med munnen full av tandläkarredskap.

Martin Jern är regissören bakom filmerna “Fjorton suger” och “Du och jag” som utspelar sig i Helsingborg. När 29-årige Martin inte gör film är han tjejtidningen SOLO:s mansexpert, där han berättar för alla oss undrande flickor vad killar egentligen menar när de säger vissa saker.

Martin, varför bor du i Malmö och inte Helsingborg när du verkar vara världens största HBG-romantiker?
Jag trivs mycket bättre här i Malmö, men jag älskar tanken att jag är på flykt från något lite mer glamoröst. Typ som att jag hade flyttat från Upper East Side till Brooklyn och börjat slumma med Maggie Gyllenhaal och Peter Sarsgaard i Park Slope, och John Casablancas är liksom kvar hemma med all skumpa.

Bra raggningsställen i stan?
Jag är för blyg för att ragga, senast var nog på Hultsfred -99. Men jag skulle gissa att man nog inte ska gå på till exempel Jeriko eller Debaser, där är det för arty, utan mer Etage eller Heartbreak. Kanske KB? Fast där är alla så unga, och dom vill hellre supa än att ligga.

Vad gillar du med Malmö?
Mina kompisar. Sen är det en fin mellanstad i den bemärkelsen att folk inte är så ängsliga som i till exempel Stockholm. Det är liksom väldigt trevligt här.

…och vad ogillar du?
Stora grupper av fula människor som går i samma klass på högskolan, longboards, jonglörer. Och så blir jag misstänksam mot turister också. Varför har dom åkt till Malmö liksom? Det är nåt skumt med det.

Om du gjorde en film om Malmö var skulle den utspela sig?
Jag tycker att det är fint nere i Västra hamnen, och Torson gillar jag också. Och Kaffebaren, Moccasin och S:t Knut. Men filmen skulle nog utspela sig i Folkets Park, alltså det är så sjukt där, men fint.

Berätta något vi inte vet om dig:
Jag har skrivit en bok. Den heter “Så värt” och kommer ut nu i veckan tror jag.

Såhär: TV4 Gbg tar bilder för ett tv-inslag om tåg- och flygresor. Men alla hinner inte med vagnen de filmar:

Cred till Jerry som slängde upp den.

Klubbnamn som Pol Pop, Ike-historien och häftigt ihopklippta flyers bleknar lätt i jämförelse med hur Ebbot välkomnandes till Lund 1995.

Han hade åkt till Smålands nation med kompisarna i Jehova Sunrise (nu Soundtrack of Our Lives) för bandets första spelning någonsin. Drygt tre månader tidigare hade en japansk sekt dödat tolv människor och skadat mer än tusen genom att gasa Tokyos tunnelbana. Och på Smålands hade man prytt konsertaffischerna med sektledarens mugshot.

Igår hittade jag en något surrealistisk film på allt det här, där det ser ut som om punkprofilen och Smålandsveteranen Henrik Venant får ta snacket med Ebbot, någonstans mellan turnébussen och affischerna.

Nu snackar han med oss istället:

Under de mer än tjugo år som Venant jobbat på Smålands så minns han Chokebores första konsert där som “den i särklass bästa, någonsin.” 14 maj ska han själv spela på Smålands igen, men vad vi kan vänta oss då vet han inte än.

– Bandet är inte riktigt ihopplockat än men nya låtar blir det i alla fall, och någon gammal.

Affischen är nog inte satt än, men jag satsar på något mindre magstarkt.

Tunneln ska som bekant användas till annat än lördagsdiscon framöver. I väntan på nya lokaler (som tyvärr lär blekna i jämförelse med Abelardo Gonzalez grymma rum) får vi nöja oss med en fin film om sista kvällen där, den 3 februari i år:

Reglerna som filmmakaren CJ Westregård lär ha fått:

1. Inget hångel
2. Inga spyor
3. Inga poliser

Om jag ser rätt har han lyckats följa alla utom en, grattis!

Filmerna som jag plockar upp på känn bland dvd-hyllorna kan vara hur som helst, den här gången blev det jackpot. Snow Cake med bland andra Alan Rickman och Sigourney Weaver är skitbra. Utöver bilkraschen i början är det inte mycket action men även om tempot är makligt tappar historien aldrig driv. Och du känner nog inte igen storyn från andra filmer.

I kort så plockar Alan Rickman motvilligt upp en liftare, överlever en olycka som tar liftarens liv och bestämmer sig för att söka upp tjejens mor. Mamman (Sigourney Weaver) visar sig vara hyfsat likgiltig tills Rickman plockar fram ljusbollarna den döda dottern köpt till henne. Och då är vi kanske tjugo minuter in i filmen.

Ja, och när Alan Rickman ringer på hos mamman tokdansar hon till Notteru Ondo (Good Rhythm) av japanska The Drifters, bara en sådan sak.