Igår: Maskinen avslutade med största hiten (och tipsade glatt om svart efterfest).

Får jag ens lägga upp en sådan här bild? (Kunde inte låta bli)

ODB i sin kista i New York i 2004. (AP Photo/Bebeto Matthews)

Så här såg det ut på Vega igår när Method Man uppmanade till en minnesstund för samma man:

Älskar att leva på tvåtusentalet när mobilen är den nya tändaren! Dock fanns det inte oväntat en del old skool-eld på plats igår.

Nordman spelar på sätt och vis i samma liga som Kent. På skiva är de tämligen passé, på scen känns de fortfarande proffsigt vitala. Gårdagens klubbspelning på Breeze var säkert ett rent rutingig för duon och dess band, en del slitna rockposer tydde på det, men det hindrade dem inte från att tända en mindre eld på gamla Heartbreak.

Av gigets sammanlagt tio låtar hörde jag de sex sista i rappt tempo. Rätt givna sistalåtar i lågornas sken och Vandraren, och precis som Nordman: klassiskt, profssigt och föga originellt.

Extra plus för den sena speltiden (de var klara först vid halv tre-snåret), det var trots allt en klubbspelning. Vill du höra mer svensk folkhemsrock spelar Kent på Baltiska ikväll och imorgon.

Att låta kändisar gästblogga var mer än en fluga. Det sprider sig, även lokalt.

Givetvis ett grymt smart pr-drag mer än något annat. Både för artisten och sajten. Men det är ju kul om kändisen i fråga också har något att berätta. Det finns både goda och mindre goda exempel på det. Marit Bergman känns rolig för att hon är hon. Vi vill ju faktiskt ALLTID veta mer om hennes och Emil Arvidsons liv i NY!
Läs vidare »

Hiphopen är långt ifrån död, den äldsta sorten har inte ens pensionerat sig. Igår utplånades nog alla eventuella tvivel om det. Och de gamla gubbarna klarade sig ändå med den mesta hedern i behåll.

Inkonst var fullpackat av Skånes hiphop-lovers och de saknade varken kärlek eller festlust. Showen i sig var helt OK. Eftersom Sugarhill Gang har största hiten och är mest kända fick de så klart avsluta, men utöver Rapper’s Delight har de inte överdrivet mycket att komma med. Och ändå var det mindre än ett år sedan de var här senast.

Kurtis Blow och hans son Jr. höll högre klass då. Ingen av de gamla stötarna igår har ju något riktigt nytt bra material eller hela kataloger med hits att luta sig mot, så kanske var det bara attityden och scenupplägget som skiljde dem åt. I så fall gjorde det ändå en väldigt skillnad.

Master Gee i Sugarhill ordnade en danstävling mellan låtarna för att dryga ut showen och trots att ingen av hobbydansarna höll någon fantastisk nivå lyckades han bli den mest pinsamma under det debaclet. Kurtis Blow plockade fram riktig lokal talang istället med De La Kings-brejkarna (och ska ha extra cred för att han försökte få upp några B-girls på scenen också). Här är det amerikanarna som dansar:

Tyvärr missade jag Melle Mel som måste ha startat först av “The Big 3″ som de kallar sig under turnén, men jag gissar hejvilt att den biten var grym. Killen sviker åtminstone inte sina stilideal – när han dök upp i slutet hade han bar överkropp, en svart kroppstrumpa över ansiktet och cowboy-hatt. 46 år och odeffad är det faktiskt jättecharmigt.

Vill du få en andra chans att se den här showen kan du dra till Köpenhamn och Amager Bio ikväll. Annars är det bara att börja peppa inför nästa riktigt stora nostalgitripp: Blackstreet på Øksnehallen om tio dagar.

Fler:
>> Karin af Malmoe peppade innan…
>> …medan Jonas Grönlund dissade.

Det här är kul tycker jag. Kombinationen Cyndees leende med rubriken och den allvarstyngda texten. Hur tänkte man?

Eller som mina fina kollegor spinner vidare här:
“Är du hemlös?” “Tandlös?” “Tänder du också på gospel?”

Alternativt:
“Hon har bett i rösten.” “Sätt tänderna i Cyndee”.

Inget går hem här på Dynganredaktionen som dåliga ordvitsar.

Färgglatt är fint.

Debaser hade visst gjort ett undantag från tidiga spelningar-regeln igår när det var melodifestivalfinal och allt (fel låt vann?). Så medan folk tog sig från hemmasoffan till dansgolvet spelade Laban, Karin och Jonas skivor från scenen framför snyggaste bakgrunden på länge. De hann med Kylie ett par gånger innan det var dags att byta plats med Pikko vid halv tolv.

Så här stilla stod hon oftast inte.

Hennes pojkvän heter Oskar Humlebo och är kanske mest känd för att med rött läppstift och skinnjacka sjunga operarock under namnet Moto Boy. Här fick han snällt hålla sig i bakgrunden och till gitarren, medan Pikko lät som Kate Bush i extremt falsettformat. Fint i lagom doser.

Mer:
>> Arrangören Karin var nöjd och glad
>> Dan Park såg bara banden
>> Karin af Malmö tjuvlyssnade

Efter att ha varit och sett Those Dancing Days, Adam Tensta och Mando Diao på Olympen i Lund, åkte jag direkt till Printerkalaset på Jeriko utan mellanlandning någon annanstans och kom därmed dit ganska tidigt. Eller, inte så värst tidigt egentligen, klockan var väl halv tolv och alltså en halvtimme in i klubben, men bortsett från en kvartett danskar och några till så var jag först på plats.

Vid tolv var det fortfarande väldigt lite folk där och inte förrän närmare halv ett började det lilla rummet fyllas upp. Hade jag varit klubbarrangör hade jag varit extremnojig över att det kanske inte skulle komma dit några människor alls, att alla skulle vara på andra klubbar eller hemma. Nu blev det ändå bra till slut, men det var lite jobbigt ett tag.

Därför är Debasers nya initiativ med tidigare konserter på helgerna så bra. Dels för att man ofta kommer in gratis före kl 22 och därmed får se ett bra band för inga pengar och dels för att det förhoppningsvis får folk att gå ut lite tidigare. Vill man hinna med fler klubbar på en kväll så gör man det, vill man gå hem lite tidigare så kan man göra det och ändå ha fått ut någonting av kvällen.

Det är dessutom ganska trist för dj:arna att stå och spela för tomma golv och tråkigt för dem som inte har en massa förfester att gå till innan klubben när det inte är någon där. Det är ju inte så att det saknas alternativ för dem som vill fortsätta att festa fram till morgonen, det är snarare de tidiga alternativen som inte finns. Fast kanske är det bara alkoholpriserna det handlar om återigen, det är trots allt billigare att bli full hemma än ute på klubb.

Mer:
>> Saras recension av Mando Diao-spelningen
>> Youtube-klipp från Mando Diao-spelningen

När man hör Moto Boys symfoniska rockoperaballader, är det lätt att tro att han är en svårmodig och allvarsam man med höga pretentioner. När man lyssnar på hans mellansnack inser man att så inte är fallet. Några höjdpunkter (lågvattenmärken?) från fredagens spelning på Mejeriet:

Istället för att spela ett par extranummer, höll han ett kort tal och drog följande dåliga skämt: “Den här gången skrev jag inte upp ‘Ali Baba + 40 på gästlistan’ som jag brukar, utan jag skrev ‘Jultomt + 1′”.

Till det snart trettonåriga fanet längst fram: “Den här låten (”Young Love”) tillägnar jag dig, fast du kanske har haft jättemånga pojkvänner redan förresten. Äsch, jag tillägnar dig den i alla fall”.

Apropå att scenen var så hög: “Det ser jätteroligt ut när det bara sticker upp små huvuden ovanför scenkanten (med syftning på de små hardcorefansen längst fram)”.
Hardcorefansen: “Du kan låtsas att vi är dvärgar”.

Vilka även rättade Mr Moto när han sjöng fel, berättade för honom vilka ackord låten innehöll samt viftade med en skylt där det stod “Moto Boy - ljuset i våra liv”.

Näste gång han spelar är på Debaser den 5 mars. Om man vill ha roligt.

Konserterna för hemlösa igår var riktigt schyst. Eller ja, de tre som jag då. Sammanlagt var det fem band, snack från Aluma och fika, men jag och polarn Björn tog en middagspaus mitt i och kom tillbaka lagom till Maia Hirasawas sista låtar. Så här såg det ut:

…och så här lät det:

Mer video (från Olof Werngren):
>> Band In Box
>> Autisterna
>> Once We Were