Det blev ett riktigt stämningsfullt alla hjärtans dag-Pastell i torsdags. Vackrast var Sheasheashea som spelade först och allra finast var hennes svenska låtar.
Det primära syftet var visst inte att hjälpa nyförälskade par på traven..
I de flesta skålarna på borden låg det som sig bör pastellfärgat lösgodis, men i en av skålarna låg det halstabletter. Trodde först att det var en romantisk blinkning till högtidsdagens potentiella hånglande, men tydligen berodde det mest på att två tredjedelar av klubbarrangörerna var förkylda..
Pastell fortsätter att fylla Jeriko, så även i lördags. Tyvärr stannade jag inte hela kvällen, men fram till halv tre var det helt fullt och för ovanlighetens skull faktiskt lika mycket dans på båda dansgolven. Annars brukar det nästan alltid vara bäst vid baren för av någon outgrundlig anledning bokas ofta de bästa dj:arna till det minsta utrymmet.
Den här gången var det Husarmarna som ockuperade kyrkan, medan två tredjedelar av Pastell crew spelade i baren, varvat med några av Husarmsfolket (de är ju så många..).
Jag hade inga höga förväntningar på första bandet ut: Friday Bridge. På skiva låter de alldeles för mesiga och intetsägande, men live var de helt fantastiska. Betydligt syntigare, mörkare och med en schyst mix mellan manlig och kvinnlig sångröst på engelska och franska. Lätt en av mina bästa konserter.
Kalle J var inte riktigt lika kul, men nya singeln var lika bra som på radio och kidsen dansade som tokiga. Tyvärr med lite för många armbågar på ställen där de inte skulle vara, som i ryggen/magen/sidan på mig.
Så kom då den på Debaser Stockholm så inbodda och omhuldade Club Killers hit till de södra provinserna igår. Mycket folk, härlig sammansättning av folk skulle jag framförallt vilja säga. Och kvällen gav mig en rätt igenom lycklig känsla utan ett uns av bitter eftersmak. Kanske för att storbandet är så vansinnigt livsbejakande med sitt sväng (en sexpersoners blåssektion gör att man dansar utan att nånsin fundera över varför). Och sen är det nåt annat också. Nåt som gör att det känns inkluderande. Motsatsen till ängsligt.
Hur som helst, det var en väldigt fin kväll och höjdpunkterna stod Nina Ramsby för, inte minst i “My love is your love”. Smått fantastiskt när en låt man tillskriver en souldiva med de stora gesterna och massa glitter görs av en lesbisk sångerska med rakat huvud och säckiga jeans. Det gillade jag mycket.
Malmöpubliken sa bara “mer, mer, mer”. Jag säger detsamma. Vi vill ha mer än bara ett ynka gästspel, Debaser!
Sambassadeur är väl inte direkt kända för att vara ett liveband, men med den nya trummisen lät det bättre än sist jag såg dem. Han är dock inte permanent medlem i bandet, utan bara med på konserterna och det finns tydligen inga planer på att anställa honom, berättade ena gitarristen Joachim Läckberg när jag intervjuade honom.
En av anledningarna till att Samba inte gillar att spela live är att de är rädda för att ljudteknikern på plats ska paja ljudet, så jag frågade Joachim om de inte borde anställa en permanent ljudtekniker istället. “Ja, det hade varit något”, svarade han.
Och på KB-spelningen i fredags hade de tydligen gjort just detta, tagit med sig en egen ljudkille, så om någon inte gillade ljudet den här gången, så var det någonting annat som var fel.
Ta en trist vintermånad - låt säga januari - lägg till ett klent konsertutbud, få skivsläpp samt en artist som fått nästan löjligt mycket, men alls inte oförtjänt, uppmärksamhet på senaste tiden.
Killen på skärmen är inte en liveprojektion av sångaren, bilden släcktes under spelningen och var sålunda inte till någon nytta för oss där bak.
Med de premisserna är det egentligen inte speciellt förvånande att Moto Boys releasefest på Jeriko blir så välbesökt att skivbolagsbossen/entrévakten tvingas stänga dörrarna en timme efter att han öppnat dem eftersom lokalen är så full den får bli för brandmyndigheter och andra som bestämmer. Många var de hipsterkids som vackert fick stanna ute i blåsten, men jag antar att åtminstone Debaser var glada, det var tydligen dit de flesta gick.
När jag kom till Jerran, vid tjugo över åtta, var jag besökare nummer 123 av godkända 250, sedan fylldes det snabbt på. Ett gäng fjortonåriga hardcorefans hade stått framför den provisoriska scenen i kvävande värme i cirka två timmar innan kvällens stjärna äntligen började sjunga vid tio. En av tjejerna hade en röd fjäderboa kring halsen och var nästa lika glammig som sångaren.
Efter spelningen blev det mobilfotande och idolkramar. Säkert även autografskrivande, om man fortfarande sysslar med sådant. Och jo, det lät bra. Hur det såg ut har jag däremot ingen aning om.
När The Mary Onettes spelade i Malmö förra gången var lokalen KB och publiken lite mindre och lite mindre entusiastisk än på Control-festen på Inkonst igår. Allra mest entusiastiskt var gänget längst fram som hoppdansade in i varandra och dem som hade oturen att stå bredvid. Det märktes även att bandet hunnit vänja sig vid livet på scen, för sångaren Philip Ekström verkade betydligt mer avslappnad den här gången. Läs vidare »
Så, juldag. På Debaser hade Lamont ordnat fest i glamourens tecken och passade såklart på att spela själva också. De hade ett par cirkusartister med brinnande facklor som extra bonus på scenen och bjöd på en konsert i glamrockens tecken.
Just då var det inte överdrivet mycket folk på plats, men det är väl så det är med juldagen. Folk har sina vanor och traditioner och jag hörde ryktas att det var fullt på KB av en kille som skulle dit för sjätte eller sjunde året i rad.
De hade åtminstone gjort det lite extra juligt genom att placera en röd gran vid entrén.
Jag gick istället till Jeriko där de hade radat upp de flesta av de bästa dj:arna som spelat under året och det är en av få gånger jag har sett dans på scenen på äkta KB-vis i kyrkan.
Inne i lilla rummet hade bartendrarna tokmycket att göra och kanske behövde alla kidsen få släppa loss och slappna av lite efter en ansträngande jul med släkten.
På ett bord låg en programförklaring för kvällens evenemang.
Och temat för aftonen verkade vara glitter, för det kryllade av folk med silvrigt hår. Tror de delade ut perukerna vid ingången och vi funderade på exakt hur galet det hade varit om varenda en på stället hade fått varsin. En orgie i julpynt, minst sagt.
Malmösöndag, jag hade varit på konsert i dagarna tre (Harcourt, Jensen, Kjellvander) och behövde inte direkt en ny liveupplevelse.
Det är då man ska se ett band som The Twilight Sad. Tror de körde sju låtar, varje låt var som ett kapitel i ett jävla ångestfyllt tonårshjärta och varje gång som sångaren James Graham skrek rakt ut i luften på sin snyggt grötiga skotska (med micken långt ifrån) gick det rysningar genom hela publiken, i alla fall kunde man ana att det var så.
Scenspråket var också vackert i all sin inbundna glans. I profil, eller vänd helt från publiken, vred sig James plågat, hela tiden med ett krampaktigt tag om micken (eller om trumpinnen, som i fantastiska “Talking With Fireworks/ Here It Never Snowed”). Inte en enda gång stod han rakt fram mot publiken och lyfte blicken.
Konserten var föredömligt kort för ett band som bara har släppt ett album, inga extranummer och så gick man hem med den där känslan av att inget egentligen betyder nåt. Eller om det var tvärtom.
Vill du förkovra dig mer i bandet, kolla in Tony Ernsts högst personliga och omfångsrika skivrecension från tidigare i höst här.
Ed Harcourt är, precis som de flesta andra musikanter, i stort behov av pengar. Han är kickad från skivbolaget och nu ska han ta timeout från den egna musiken och skriva låtar åt “boybands” (som han själv uttrycker det).
Och igår på ett nästintill fullpackat Inkonst var det typ det enda som snurrade i mitt huvud: Karln behöver ta en paus, skaffa barn och göra lite pengar på sin omvittnade låtskrivarförmåga och sedan komma tillbaka. Och verkligen VILJA sjunga fram sina kärleksmelodier. Så att de känns.
Det råder ingen tvekan om att Ed Harcourt är en fin kille och en duktig låtskrivare. Publiken gillade honom. De stimmade och ölade, applåderade både snällt och engagerat konserten igenom.
Men den här sortens artisteri kräver nerv, en uppriktig desperation i rösten och ord framsjungna på ett sätt så att man dras med, kanske till och med ryser.
Det fanns små små stunder av det, i den allra sista låten “Apple In My Eye” och i “Loneliness”, där Jonna Lee körade. Resten av tiden framstod han mest som en mycket blek kopia av sig själv, så som jag har upplevt honom tidigare.
Och inte var det nödvändigt med 26 låtar. Inte utan ett band som kunde ge dem det driv de förtjänar. Ed gör så gott han kan med finlir på piano, hur han kompar sig själv med en delaybox och med en gitarrist förpassad till scenens periferi.
Och mellansnacket var ju kul. Där tände han till. I övrigt hade jag önskat att han hade kunnat interagera lite mer med publiken än med sitt rödvinsglas.
Jag kom till Olympen i Lund för att se Kent ungefär tjugo i åtta. De skulle gå på scenen vid åtta och trots att det var mycket folk på plats (utsålt) var det knappast några svårigheter att ta sig ända längst fram om man kände för det.
Trots detta var det uppenbarligen många som hade köat ett bra tag utanför insläppet, vilket en lång rad skräp, matrester och förpackningar vittnade om.
Kanske är det en del av konsertupplevelsen, att få hänga i flera timmar utanför arenan där ens stora idol ska spela, umgås med andra fans och dela låtminnen. Möjligt och troligt, men ingen vacker syn när dörrarna öppnats.
