Foto: Jack Mikrut (Bilden är inte från Designer Forum, men tänkt som inspiration)

I helgen är det Designer Forum i Köpenhamn. Det är omöjligt att tipsa om en outletmässa utan att lägga till en mening om att precis nu - nu i konjunkturskärva tider - är det ett ypperligt tillfälle att vada runt bland kvalitetskläder som någon kapat priset på. Alltså: nu i konjunkturskärva tider är det ett ypperligt tillfälle att vada runt bland kvalitetskläder någon kapat priset på…

Till skillnad från secondhandletande slipper man dessutom dela tyg med folk man inte känner. Letandet slippet man dock inte.

Drick kaffe innan. Ta med treo i innerfickan. Ha väskan full av sedlar. Bär inte klädprovningsovänliga lager-på-lager-outifts och inte skor som är jobbiga att ta av och på. Sedan kan klädletandet börja.

Klädorgien äger rum i Forum, där modemässan Gallery hölls tidigare i höst. Flera av märkena som var representerade då kommer även finnas tillgängliga i helgen: SNS, April 77, Diana Brinks, Stine Goya, Acne, Annhagen, Peter Jensen - för att nämna några. Nu får man dock ta med sig kläderna hem. Det fick man inte då.

Inträde kostar 50 kr. Mässan är öppen 10-17 lördag och söndag. Sista timmen (16-17) på söndag är gratis.

Om man är på intensivt först-till-kvarn-humör kan man smygshoppa på fredagens VIP-kväll. Då köper man biljett för två hundralappar på billetnet och smyger omkring på Forum mellan 18 och 20:30.

>> “Årets händelse för shopoholics!” / AOK
>> Karin var där förra gången!
>> Måns Renntunn också (och Gustav också!)

Modeveckan är så mycket mer än bara fester, det är mode också. Även om det här inlägget fokuserar helt på veckans riktiga raison d’être inflikar därför Ida Skovmand med modeprognoser:

[guiden kommer uppdateras med fler fester – har du tips så kommentera]

Torsdag
För några år sedan gjorde Vincent ‘Kavinsky‘ Belorgey kanske den tuffaste synthjagarlåten sedan Moroders The Chase. Vad gör han nu? Spelar på Pa:nuus och Wads fest. Ring +45 24 24 46 44 för den obligatoriska gästlistan och/eller droppa ett mess på myspace, eller printa ut den här inbjudan och hoppas på det bästa.
Festprognos: Fashionfest någonstans mittemellan daterad hipster och credängslan, om ens det. Men släpper de in dig så är chansen stor att mer schyst festfolk är där förstås.
Modeprognos: Om man inte har koll på vad pa:nuu är det inte nödvändigtvis något negativt. Hos pa:nuu tar nyrejven aldrig slut. Senast kompades hela vårkollektionen med Kanyes mättade shutterglasögon (och Vibskov-sjal!). Lägg ihop det med att WAD kanske är den tidning som hade med Busy P flest gånger i ett och samma nummer, så får du en bra överblick . Luktar lite rötmånad över det hela.

Fredag
Soundvenues fest med Diplo “live” och danska Kiss Kiss Kiss.

Annars? Av Köpenhamns alla rörliga festfixargäng är Pop nog det som är mest Nasa: glammigt men mer synas eller glo än dansa eller dö. Nu firar de lanseringen av sitt eget klädmärke med fest på Nationalmuseet.
Festprognos: Det som riskerar att bli stelt och ytligt här behöver inte alls vara det – du har desto lättare att utnämnas till ställets dansregent på golvet. Och utöver liveakten (de beskriver sig själva som electro/powerpop…) är musiken sällan kass. (aok.dk om festen)
Modeprognos: Gratis bowties kan ju vara anledning nog i sig att sticka in huvudet på museét. Men även för att stilla nyfikenheten om huruvida festfixarna även kan fixa kläder.

Lördag
Öva inför Sweet Freds rullskridskodisco på Malmöfestivalen – hoppa av vid Ørestad för CPH Roller Disco.

/Gustav Svensson och Ida Skovmand

Nu behöver du inte längre åka över sundet för att se Djuna Barnes i tid och otid. Det räcker med att ta tåget till Svågertorp. Läs vidare »

Liiide antiklimax ändå. Rust öppnar efter långa månaders paus, renovation och nybygge efter branden där. Jag kommer dit efter att ha längtat, spekulerat och hoppats. Och så …jaha?

Stora delar av stället är sig likt. Det var ingen kass lokal då, så fine, men Rust har haussat samarbetet med designbyrån Kilo (som också jobbat med Norse och Wood Wood) och arkitektbyrån Hartkorn till den grad att jag förväntat mig mycket mer. Det nya är en extra våning öl- och rökrum och ett trapphus som förbinder de nu tre våningarna.

Innan jag börjar gå in på detaljer kan det vara värt att minnas Rust brasklapp, de är inte helt klara med inredningen antagligen, saker kan bli bättre. Men hur tänker man när man gör en nattklubbstrappa i flera våningar av perforerat stål? Förvisso är det hyfsat underhållsfritt och halkrisken minimeras ju – eftersom allt som spills i trappen rinner rakt ner på folket under…

Jag tjatade mycket om gamla Rusts blinkande golv – det var ett signum som särskiljde stället från andra. Den enda direkt synliga skillnaden i källaren nu från tidigare är att de ersatt golvlamporna med svarta plankor. Tack och lov berättade Alvaro i Kernefamilien (som också ska köra torsdagsklubb där framöver) att lampgolvet finns och funkar under plankorna. Är vi bara tillräckligt många som tjatar om att få det tillbaka är det inga problem att riva upp det nya.

Musiken? Hua. När jag kom dit vid ett-tiden spelade Ibrahim electric och det är väl en schyst, lokal late night-bokning. Sedan började de spelade blandade alternativa hits som (t om) skulle få KB:s DJ att muttra publikfrieri och helgerån. Samma grej på alla golven, plus den där lite sunkiga känslan av nittiotal med muggig funk-elektro. I öl- och rökrummet spelades ett indieblandband i samma klass, med t ex Beatles och The Cure på listan – bra musik, visst – bara sjukt förutsägbart och slitet. Kernefamilien gick på först 04 och det var lite för sent för att vi skulle hålla ångan uppe.

Kanske borde jag anat oråd när jag läste programmet där det mest upphetsande hittills är gamle gubben Jazzy Jeff, men jag lär mig väl aldrig. Inte efter den här kvällen heller tydligen – jag har inte alls gett upp hoppet om en nytändning. Rust har alltid slagits bäst i underläge och med gårdagen såg man till att hamna långt, långt ner.

Att Vibskovs visningar inte är några in-ut, in-ut-catwalks har vi lärt oss. Förutom att han alltid presenterar en totalspexig föreställning, tight till sitt kollektionstema, är han den enda designern som välkomnar allmänheten till sina visningar.

Precis som i höstas, när han presenterade “The Fantabulous Bicycle Music Factory”, hade en helt sjuk mängd folk (bara presskön var längre än en svettig kväll utanför Debaser) vallfärdat för att se sin hjältes nya kompositioner.

Folket som sipprade in i Christianias Grå Hal blev mötta av en massa laboratorieklädda personer som delade ut små mintshots och gröna kakor. Labbrockar i modesammanhang brukar oftast förknippas med Martin Margiela, eftersom all hans butikspersonal går klädda i dem, men där stannar likheterna mellan de två klädskaparna.

Till skillnad från Martin Margiela, som inte gjort ett offentligt framträdande på 10 år, är Henrik Vibskov extremt närvarande som person. Jag syftar inte bara på att han stod och hängde vid ingången när hans publik började släppas in, eller att han under hela modevisningen spelade experimentella trummor bredvid en kontrabas, men också hur han lyckats filtrera varenda liten detalj genom sin personlighet.

Själva visningen var förutsägbar. Det vill säga förutsägbart briljant. Inga höga förväntningar var i onödan.

Läs vidare »

Soulland bjöd på grogg under sin visning på Lille Vega igår. Det var fint
(och smart!) att de hängt sina kläder på några tjejer också.

Inför Vibskovvisningen: utanför den grå hal i christiania befinner sig nu alla Danmarks ungdomar i kö. Tyvärr kan jag ju inte fota eftersom Christiania har fotoförbjud, men ville bara måla en bild.

En lång lång orm av ungdomar i trasiga skor i lerig jord som alla bara vill ge sitt hjärta till Henrik.

Tog sovmorgon för att skrämma bort förkylningen. Det var ingen total succé, men det var skönt att få en paus från allt malande branschsnack och kolla på en dansk barnfilm istället.

Nu är jag tillbaka på Gallery, står på en balkong och ser ner på en ölvagn som körs av tre tjejer i galaklänning bland alla märken. Ser även en hel del svarta hår med blond utväxt. Nu råkade jag tappa mitt mobilfodral i huvudet på Best Behaviour. Måste gå och hämta det.

Jag har alltid varit lite kritisk till Stine Goya, precis som jag brukar vara till designers som redan innan de börjat göra kläder har ett fett kontaktnät i modebranschen. Det är väl en helt vanlig och sund skepticism till berömmelse och dess påverkan på framgång, som blir extra stark hos mig, när modeller byter yrke.

Stine Goya hade vänt upp och ner på Radiohusets konsertsal för sin visning. Eller, egentligen inte upp och ner, men bak och fram. Den stora mängd folk (Lars Wallin och Henrik Vibskov inräknade) som kommit för att kolla på den rödlätta danska exmodellens höstkollektion, fick trängas på scenen medan modellerna promenerade runt i salongen.

Kollektionen hade sort fokus på femininet, men inte på samma sätt som hennes förra (vår-) kollektion, som var sådär ungdomligt färgsprakande och lite streetig men samtidigt sexig. Nu var sexigheten mer klassisk, ett resultat av kroppsnära “små svarta”, skulpterande former och flödande tyger.

Vi har sett massor av skinnjackor (på gatan och i modereportage) hela hösten, men Stine Goya presenterade en version som kunde visa upp en ny dimension i trenden. Den var snarlik Junya Watanabes, men hade en långsmal siluett som kändes färsk. Något som inte alls bidrog med något nytt var hennes formlösa silkestunikor. När de fortsatte spottas ut på visningen skrek Stine Goya-skepticismen till inom mig. Visst, det är kommersiella plagg som är snygga på alla, men varför låta dem dominera catwalken?

Annars körde hon avhuggna blombladscapes och stabila klänningar med tyg som formade sig som ordentliga bicepstaggar. Finast var den metallgröna nyansen.

Den där förkylningen jag varit resistent mot hela hösten och vintern, den där som hela min familj och bekantskapskrets hostat i ansiktet på mig i månader, jag insåg att den äntligen besegrat mig när:

Jag tackade nej till morgonchampagne innan Preen-visningen. I Metron på väg till Radiohuset hade jag tidigare drömt om välkomstdrink i form av en ingefärssmoothie med extra honung.

Då var det som om modevecksarrangörerna läste mina tankar.

Ett par timmar senare när jag anlände till Radiohuset igen för Peter Jensens show, stod nämligen några snälla vodkaspons-tjejer och serverade varm vodkatonic med fläder- och svartvinbärssmak. Det kallar jag omtänksamhet om något.

Peter Jensen förresten. Han presenterade nördigt lumberjackmode med trofasta inslag av humor. Shorts med leggings och ormhalsdukar. En häst som väska och en stickad räv. Pompomsmycken och färgade strumpor i sandaler. Många stylingtricks, såsom halsdukar och cardigans knutna precis under bröstkorgen.

Mer:
>> Cover.dk om visningen