Jag har en rätt personlig inställning till det brittiska Preen. Inte direkt till märket, eller till de sammanhängande kollektionerna, men till de enskilda plaggen. Jag står gärna och väger en Preen-klänning i handen, för att känna tyngden av mängd tyg det gått åt för att skapa de små mystiska draperingarna som växer fram i plagget. Preen är för mig ordentliga färgtoner. Välblandad orange och menande rött.

På en Preen-visning är det svårt att se på kläderna på samma ödesdigra sätt. Antagligen för att de har totalt motsatt effekt av en Monét-tavla – man får först en rättvis uppfattning av plagget när man går riktigt nära.

Något som dock framkommer väldigt väl, när Preen-designen visas i totalt sammanhang, är vardagligheten. Hur tillmötesgående många outfits är. Det är många overaller, caper, stora jackor som knölas ihop med midjebälte, LÅNGA stickade cardiganärmar får dingla längs sidorna, mycket tunnstickat och strumpor. Inte overknees eller knästrumpor, bara vanliga strumpor som obesvärat får sticka upp ur ankelbootsen. Myskläder helt enkelt.

Överlag känns dock inte kollektionen lämpliga enbart för slappa hemmakvällar. Outfitsen är grundligt försedda med detaljerna som klär upp myset: spindelnätsspets (som sticker ut här och där, som olydiga underkläder), gula toner som spär upp det karamellgrå och mycket blöt siden.

Det bästa med Wood Woods visning igår kväll var inte den nya kollektionen, men själva visningen. De gigantiska ballongerna (kollektionen heter “big bang”), musiken, den dramatisk ljussättningen, de stora flaggorna som modellerna kom bärande på och den storslagna modevisningsytan Handelshøjskolens Ovnhallen bidrog med.

Wood Woods avslappnade konfektion – de oömma skjortorna, budskapst-shirtsen, rutigheten och mellanfärgerna – bar kanske inte helt upp den stora hallens pampiga stämning. Vilket egentligen inte gör så mycket – i alla fall inte för visningsminglet eftersom Wood Wood har en så rotad plats i deras hjärtan.

Kollektionen, som minst lika gärna skulle kunna visas upp som diabilder på en förfest, fick dem inte att gnälla över klädernas oförmåga att leva upp till sin arena. Kommentarerna efter visningen blev mest:
- Gud vad bra musik det var.
- Ja, verkligen. Och strålkastarna! De var spot on!
- Ja och ölen! Den var god!

Mer:
>> Cover.dk om visningen

Jag lät Mint & Vintages Anna vara min guide till romantiskt flickmode på Gallery, när jag själv blivit yr i huvudet av att titta på långa tjejer som bar upp sina svarta klänningar. Hon tog mig bland annat till DANSK och Zetterberg.

På Zetterberg satt vi i en vit soffa och drack ett glas champagne och designern Therese från Göteborg visade ambitiösa klänningar.

Anna och jag pratade om hur antalet festinbjudningar man får som inköpare är beroende av vilka märken man köper in. Köper man in WoodWood är man till exempel garanterad minst en lagom hypad free-drinks-fest.

Det är värre med de mjukare flickmärkena. Jag frågade om de inte hade speciella tepartyn med fint porslin men Anna hade inte hört talas om några.

Nu pausar jag i Forums café med en 33 dkks cola light och ser säkert ensam, liten och blond ut på avstånd. Det är ungefär den looken jag eftersträvar. Det finns en annan ensam, liten och blond tjej bara 15 meter här ifrån. Skillnaden är att hon heter Helena Hörstedt och hade lätt kunnat slå sig till ro imorgon och känna sig nöjd med sitt livsverk.

Rotade runt i Henrik Vibskovs höst och blev mest impad över de stickade laptopfodralen. Stickat flermönstrat slår grisarna vilken dag som helst. Blev även intresserad av sovsäcksdunjackan som inte bara extraknäcker som sovsäck men även som TÄLT.

På Gallery/Forum. Kollade precis in Acnes barnkläder. Blev skrämd. Men tänkte att det måste ändå vara en tröst att det existerar ifall man skulle råka bli gravid som ung.

Mer:
>> Franska barnmodemagasinet Milk

Liten guide till hur du undviker sneda blickar från Branschfolket

Att modeugen bara skulle vara för inköpare och press, är såklart inte sant. Det är ingen liten hemlig branschklubb som man bara kommer in till om man har guldgraverade inbjudningskort.

Mode är folkligt och det går inte att hålla en hel modevecka utom räckhåll från folket. På CPH Vision trängs alltså också Vanliga Människor med passionerade modesinnen, som spänt bokstaverar påhittade företagsnamn i biljettkassan (been there) och förväntansfulla modestudenter som jagar inspiration (been there också).

Man förstår ändå att Branschfolket måste göra något för att avskilja sig från Lekmännen. Det ska liksom vara tydligt att se skillnad på vilka som är här för att de VILL och vilka som är det för att de MÅSTE.

Så här gör du för att minimera de sneda blickarna från Branschfolket:

>> Ha inte klackar på dig. Det är viktigt att inte se för uppklädd ut. Det måste verka som om du jobbar hårt och har det stressigt mellan inköpsmöten alternativt visningar.

>> Det samma gäller hår. Ett vanligt fel är att komma till modeugen och vara helt groomad, med hår som doftar balsam och perfekt applicerad foundation. Det är inte trovärdigt. På modeugen svettas man. Och trängs. Och ibland slåss man.

>> Det är alltid bra att se a) bakfull b) trött och/eller c) uttråkad ut.

>> Man får äta av gratissnacksen och drinkarna, men det måste se ut som man gör det för att man är hungrig efter att ha missat måltider hela veckan. Inte för att det är gratis.

>> Det här är nästan det viktigaste: ta inga gratissaker. Inga pins, inga tumvantar och helst inga tidningar. De olika ståndens gratisgrejer är inte likvärdiga med goodiebagsen som lämnas ut på fashionfester. Lämnar du mässan med en överfylld Dieselpåse är alla förberedelsemoment förgäves.

For the record: själv är jag en nitisk pin-samlare. Jag hatar pins egentligen. Men jag gillar gratis. Och jag kan mina tricks. Till exempel ser mina platta skor sjukt bekväma ut, men de är nyinköpta i för liten storlek och jag har inte hunnit konvertera dem till strl 38 än, så de är verkligen ett helvete att gå i, men utifrån ser det ut som jag valt bekvämlighet framför yta.

1-0 Ida.

Har precis druckit morgonkaffe (för tredje gången såklart) ur en vacker porslinskopp och kollat på Soullands höst i ett soligt showroom.

Soulland har börjat producera sina t-shirts själv och utökat kollektionen med jackor och byxor i vaxad denim (som ser ut som läder), bomullskaftaner, fina vindjackor i kanvas, skjortor utan kragar. En röd kappa med krage till en modig man.

Färgskala lax, vuxenvitblårandigt, vitt, klarrött och klarblått, lila och svartsvartsvart. Ugglor, de vanliga Soulandish trycken och till och med några printlösa tees som är en sorts reaktion på modets senare överdrift av teetryck.

Väldigt danskt. Slitstarkt och ingen direkt bullshit. Folk pratar om att det snart är dags att öppna dagens första guldöl.

—————————-

Tidigare vid Hovedbanegården, två branschkillar möts:
– Har precis åkt tåg över bron med hundra legging och svarta kappor. Det var ju inte så svårt att veta var de var på väg…
– Om ett år är det väl danskarna som klär sig så. Och svenskarna med fjäderbo:or med nike-skor.

Som vanligt finns det gränser av hur begeistrad man kan bli över CPH Visions egen plockepinnvisning (plockepinn i form av en massa olika märken, från noanoa till ganni). Accessoar-tema var stora målarpaletter som hängde från halsar, på väskor och längs ryggraden. De kompade outfits i hela, klara färger bra. Men det var svårt att sätta andan helt i halsen av olika scarf + stickad tröja-kombos, färgade pälsar i kjolformer och feminina silkesklänningar. Dock, som sagt, de klara färgerna var sköna. Tänk klarrött under klarröd jacka.

Jag sitter bredvid en hög FujitsuSiemens-datorer och en familjepizza under en fläkt i pressrummet och det är kolsvart utanför glasväggen. Jag är löjligt hungrig. Ska äta Schweizernöt till förrätt nu.

CPH Vision, kvällen innan mässan börjar. Såhär är nog modeveckan som vackrast. Innan den verkligen börjat. Som ett slagfält, med eupallar tomma takaway-muggar, presenning på golven och någon odd molly-designer som sitter på huk och ser trött ut.

Och så kläderna såklart. Det är fantastiskt hur mycket finare de ser ut innan brandingen i form av stora loggor och reklamkampanjer runt dem har limmats upp och bestämt vad man ska tycka om plaggen. Detta är ett sorts kaoartat lugn före stormen.

Hej!

Isabel Nellde tipsade om att jag kunde fråga dig om några bra rnb-klubbar i Köpenhamn. Jag känner liksom till ställen som Rust, Vega eller Culture Box men varenda gång jag gått ut i Köpenhamn har det varit på hårda electroklubbar och jag är inte sugen på det, hade varit kul att gå på andra kvällar. Hade varit jättefint om du har något tips!

/Ebba

Kul fråga!

Efter en snabb koll med Blackout records kan läget beskrivas så här – förhoppningsvis får vi in lite extra knowledge i kommentarerna också. Har försökt rangordna efter R&B-potential:

>> Hey! – Shines samarbetspartner i byen är kanske mer som Shine när det hette Lovin, dvs medlemsklubb. (För R&B-klubbar världen runt verkar det ju vara säkraste sättet att hålla rätt nivå på klientelet.) Festerna är ungefär en gång i månaden och hookar du upp med dem på Myspace blir du säkert bjuden nästa gång.

>> Club X – Ruffigare urban-hak för lite yngre enligt Christian på Blackout. Kan vara värt att titta in på vägen från Hovedbanegården kanske? Du hittar en annan beskrivning här.

>> HipHop-kontoret på Vegas Ideal Bar. Kör varje torsdag och ikväll är det showcase från danska The Benefits.

Med några undantag har onsdagsklubben Mid Week Breaks legat nere sedan Rust brann men lär kicka igång igen nu(?) när stället öppnar igen. Det är hiphop och blandad publik à la hipsters och nya generationens ryggsäckar.

Lycka till Ebba!

P.S. Det här får kicka igång “Fråga Dyngan”. Fråga oss vad du vill så svarar vi