Det är genombrottens och undrens tid i nya Malmö, Torso-Malmö. I måndags dundrade monsterborren Katrin sig igenom den sista biten av Citytunneln, med fanfarer och tal.

I Dockan byggs det ett nytt krogcentrum som ska konkurrera med Lilla torg.

Och mitt på Möllevångstorget har man ­efter månader av arbete tagit bort byggnadsställningarna och plasten. Nu är den äntligen avtäckt… Den nya korvkiosken.

Under de år jag bott på Möllevången har jag undrat vem som egentligen handlat i gatuköket, och än mer vem som vågat sig ner i de underjordiska toaletterna.

Det är inte precis så att klubbkidsen springer benen av sig för en kokt med senap på natten när det finns många andra, och roligare, alternativ att välja bland i området.

Kiosken har mest stått där som en skamfilad klump och skymt utsikten för Malmös längsta partybord – uteserveringarna på norra sidan av torget. En relik från Old school-Sverige som har känts lika otidsenlig som den sossekitschiga statyn ”Arbetets ära” bredvid. Ett monument till fläskets ära, mitt i landets vegantätaste område.
Istället för att tänka om och tänka nytt valde man alltså att bygga ett gatukök igen. Ett nästan likadant gatukök, dessutom.

Kunde gatukontoret inte pimpat torget med något annat? Låtit uteserveringarna breda ut sig? Byggt en skateboardramp? En utomhusscen? Ett bollhav?

Vi använder våra torg annorlunda i dag jämfört med förr. Men av någon anledning får korvkioskerna alltid stå kvar och förfula platser som St Knuts torg, Drottningtorget, Triangeln och Stortorget. Eller finns det någon lag som säger att det måste säljas bostongurka på allmän plats?

Nu ligger nummer 696 av papperstidningen Dygnet Runt i ställen på stan. Det är det sista numret av tidningen. Men vi försvinner inte. Istället byter vi kostym och når ut till ännu fler läsare.

För snart dyker Dygnet Runt upp som en del i City på torsdagar, en tidning som delas ut i drygt 40 000 exemplar i Malmö och Lund.
Anledningen till att vi nu går ihop är att Sydsvenskan, som ger ut Dygnet Runt, sedan årsskiftet äger City och vill satsa på att göra en bra gratistidning istället för två.

I City kommer vi att fortsätta guida till alla klubbarna, krogarna och scenerna. Stort som smått. Smalt som brett. Från Slagthuset till Mission. Från Golden till Torso Twisted. Från Dolly Parton till Dolly Daggers.

Dygnet Runt har hållit koll på allt som händer i Malmö och Lund i 696 nummer – det är nästan 14 år – och vi tänker fortsätta vara din vän i utelivet.
Vi kommer också att lägga mer krut på www.dygnetrunt.se framöver. Vi är redan Skånes bästa evenemangsguide på nätet men kommer att bli ännu bättre. Snart drar vi igång nya spännande bloggar. Håll utkik.

Och Dygnet Runt-tv fortsätter som vanligt med ett nytt avsnitt varje vecka, på Kanal Lokal och på vår sajt.
I pappersform ses vi snart igen, om några veckor. I ett annat ställ i city.

/Mattias Oscarsson

Bio för nittio spänn?! No way, svarar jag surt när mina vänner frågar om jag ska med. Tro inte att jag inte gillar film, för det gör jag. Men jag föredrar rimliga priser.

Istället bestämmer jag mig för att låna hem en hög filmklassiker, med chips och filtar som sällskap. Det är ju ändå januari och för kallt för att gå ut. Sagt och gjort, samma kväll går jag ner till min lokala videobutik och med mig har jag en lista på filmer jag länge velat se.

På väg till affären tänker jag på alla de filmkvällar jag hade tillsammans med mina vänner när vi var minderåriga ton­åringar. När man, för liten för att klubba, istället gick till sin videobutik och vrakade bland tusentals filmtitlar, träffade sina andra kompisgäng bland de välfyllda hyllorna och köpte micropop. Valet av rulle var inte lika viktigt då som nu måste jag erkänna, idag hade jag förmodligen inte accepterat en fredagskväll med ”American Pie”-film. Men videobutiken var ändå stället att umgås på. Stället där man skulle hänga en fredagskväll.

När jag kliver in i lokalen slår det mig att videobutikerna har förändrats. De minderåriga tonårsgängen syns inte längre till. Och jag förstår dem. Vem vill fredagshänga i en butik tom på folk, så när som på ett par i trettioårsåldern som i lysrörets sken står och tjafsar om ifall de ska hyra ”The Bourne Ultimatum” eller ”Hey Baberiba”?
Läs vidare »

Jag kallar det dagdrömsträsket – att arbeta med något man egentligen inte alls ser någon som helst framtid i eller brinner för passionerat. Jag pratar om en längtan, en längtan efter ett yrke som man älskar och en vardag där man inte vantrivs. Om den obekväma känslan av att man skulle kunna vara så mycket mer, men där står man och rensar andras matrester och slickar otrevliga kunder i ändan. Och känslan av att ditt sunkiga och lågavlönade heltidsarbete knycker din tid vårdslöst ur dina händer. Läs vidare »

Jag har skrivit en mindmap över hur det är att vara ung i arbetslivet. På mind­mappen står: Svarta löner och dåliga avtal. Osäkerhet. Löneavdrag för toalettbesök och fikaraster. Obetald övertid. Eller att få 50 spänn svart, som cafébiträde på ett känt café i Malmö.

Jag är 21 år och har aldrig varit fast ­anställd, trots att jag flera gånger borde ha varit det. Trots att jag har jobbat extra på olika ställen i snart tio år har jag aldrig fått vare sig OB-tillägg eller sjukersättning. ­Arbetsgivarna har alltid skyllt på ”särskilda bestämmelser eller fackliga kompromisser” och det är lika luddigt som det låter.

Jag kan inte räkna alla timmar jag har jobbat svart. Eller alla de timmar som jag trott att jag har jobbat vitt, helt enkelt för att arbetsgivaren har sagt det till mig. Istället åkte all skatt som drogs från min lön rätt ner i chefens ficka, utan att jag visste om det. Alla gånger jag har önskat mig ett riktigt svennebananjobb. Ett extrajobb vid sidan av plugg, som följer alla kollektivavtal och regler. Men finns det svennebananjobb för unga?

Men varför försöker du inte, kanske du undrar? Varför ställer du inte frågor, ringer facket och pressar chefer att betala dig vitt?

Läs vidare »

Jag tror inte på ”Less is more”. Ännu mindre i dessa tider när allt som är lärorikt, smutsigt och saftigt och överlag gör livet intressant bantas bort. Människor ansar sig rena och trista och fulla av goda avsikter.

”Kvantitet före kvalitet” är däremot ett motto som stämmer in på vad som enligt mig är livets tre grundstenar: kläder, musik och – framförallt – sex. Det är säkert många som tycker jag har helt fel. Inte bara märkessnobbar, musikaliska finsmakare och folk som nöjer sig med mindre sex än de vill ha. Men låt mig presentera ett annat perspektiv.

En grabb jag känner hatar pandor. Han tycker gott de kan dö ut. Anledningen: att de får tillfälle att para sig typ en gång per millenium och de ändå kan välja bort det för att de inte orkar eller har lust. Och jag har hört någonstans att de har börjat experimentera med Viagra för att föda upp fler frigida björnar.

Läs vidare »

Jag trodde att det där med att ha sitt glada barnasinne kvar var något som man använde för att elda upp scouter och tokiga barn ute i skogen. Men nej, nej, i Danmark är det tydligen en politisk dygd också.

Jag hade skaffat biljetter till premiären av “The King and I” på det Ny Teater och kände mig både snäll och självuppoffrande. Trodde liksom att musikaler var något som körde på repeat vid sidan av den verkliga världen – men att min 11-åriga dotter där skulle få sitt behov stillat av tro på jorden som ett glatt och trevligt ställe att vara på.

Min tydliga felbedömning visade sig så fort vi kom in genom dörren. Röda mattan gick uppför trappan förbi ett hav av filmkameror. Tydligen befann vi oss mitt i en stor mediabegivenhet. Något som skulle tillföra nytt syre till det kulturella livet i Kungariket Danmark. Och för att undanröja alla tvivel trängde sig danskt folkepartis Pia Kjærsgaard och ministern för nordiskt samarbete, Bertel Haarder, (med svansarna väl gömda) in på raden framför oss. När folk sedan började att resa sig upp på balkongen och neråt i raderna kände jag mig lätt yr.
“Mamma, mamma kolla där är Määri!”

Och ja, såklart. Frede and his tasmanian chick.
Läs vidare »

Man ska aldrig nöja sig med mindre än det bästa. Kan vara värt att tänka på.

Som den gången när jag var fjorton och gick på dejt med en kille som visade sig vara nynazist. Vi hade pratat på msn innan, man tycker ju att jag borde ha anat något. Förmodligen gjorde jag det, men tänkte att vadå, lite ideologi får man väl offra, jag kan ju faktiskt få hångla. Vi gick till ett lajvarfik i Gamla stan, han bjöd på apelsinjuice och fällde sedan den bevingade kommentaren: ”Man borde släppa en stor jävla atombomb över hela Mellan­östern, för de kan ju bara lösa konflikter med våld.”

Jag vill tänka att jag reste mig och gick, alternativt hällde apelsinjuicen i ansiktet på honom. Men om jag påstod det skulle jag ljuga. Jag tror nämligen att jag satt kvar. Möjligen sa emot.

Kan tillägga att det inte blev något hångel.

Eller som den gången, det var några år senare, i en bergsby i södra Polen. Jag blev smickrad när bönderna låg på sina traktor­tutor när de körde förbi, ännu mer smickrad när de ville ha sina jordiga händer ­innanför mina trosor. Kände mig för en kort stund nästan lycklig.

Samtidigt var det inte bara jorden som skavde. Det var någonting annat också, en tanke: Är detta allt?
Läs vidare »

Har ni varit och sett Control än? Och var ni och såg This Is England och/eller Inland Empire när det var dags? ­Eller är ni som jag, trötta på att behöva vänta uppåt ett halvår innan ni får stilla era begär och valde istället att sätta er med datorn en kväll för några månader sedan, badande i Corbijn-inducerat grått ljus? Läs vidare »

Det var sent på eftermiddagen när jag kom hem från affären med min nya Guitar Hero III-gitarr. Jag dekorerade den med nya fräsiga klistermärken och kopplade in den. Så långt gick allting fint. Läs vidare »